Min vän är oroad över hemtjänsten som hans anhörige ’får’.
När vänner behöver resa bort växer oron.
Han brukar ju leverera hemlagade lunch lådor till sin käre far -VARJE DAG-och även luncha med honom sedan hans far blev änkeman.
Man kan se på min vän hur han våndas över att lämna den gamle.
Tveksamt om han ens kommer att kunna göra det tänker jag.
Jag viftar lite med händerna som menas,jag finns här,jag kan hjälpa till?
Även där våndas min vän.
Tankarna far nog runt som aldrig förr.
Vad vet min vän om mig egentligen?
Min bakgrund,allt skit jag gjort och alla hyss minst sagt.
”Ränderna kanske inte går ur någonting trots allt?
Tänk om han lägger den gamle faders liv i mina händer och tänk vad som kan hända?
Tänk om jag rensar hela lägenheten,rånar den gamle och ja gud vet vad???
Jag förstår om dessa tankar dök upp-oavsett med vilje eller ej.
Jag ville gärna hjälpa till.
Men inte tvinga mig dit.det skulle kännas knepigt och lurigt.
Så får jag frågan.
-skulle du vilja luncha med farsan varje dag när jag är borta?
-OM JAG VILL!!!!!!!!
Jaaaaaaaaasa.
Såklart!
Ingen utmärkelse i världen har betytt mer för mig än just detta.
Den gamle mannen,både skröplig och pigg däremellan -tänk vad fint att jag får luncha med honom varje dag!
Vilka samtal .
Han har ett helt liv bakom sig att berätta om.
Jag var ivrig att få ta del av allt som kunde minnas!
Lunchlådorna var makalöst goda som alltid-men faktum är att dessa lunch snack-de är oförglömliga och helt magiska.
Vi babblade och vi nådde fram till hans dröm.
Som en sista önskan.
Jag lovade att fixa en bil och att jag skulle ta med honom uppåt ,lååååångt långt upp i vårat land och där fanns så mycket för honom att se igen.
Och att besöka någon igen.
Jag lovade det.
Men säg ingenting till min son,för då kanske det inte blir av.
Han sa det med glimten i ögat och ett varmt leende.
Vi åker bara du och jag.
Jag lovar!
Den gamle mumsade vidare på sin mat och med munnen full sa han:förbannat god mat det här.
Han är suverän på matlagning min son.
På mycket annat också såklart,det är tur ska du veta att jag har honom.
Han hjälper mig ju med allting.
Men han är jäkligt bestämmande också.
Det har han ärvt utav mig.
Och sin mamma.
Vi pratade om det,och vi grät både två.
Vi avslutade den lunchen med att göra tummen upp,high five och en kram.
Vi hade ätit.gråtit både av ledsamheter och glädje /tacksamma tårar.
Framför allt så hade vi en plan.
Jag skulle bara fixa bil först.
Jag längtade till nästa lunch och nästa dag.
Ibland trodde den gamle att min tid var knapp,som hemtjänsten.
Men jag var ju ingen hemtjänst.
Jag var bara en vän.
Som hade all tid i världen.
Rövar historier från förr berättades och vi pratade som om vi känt varandra hela livet.
Jag berömde hans son för den person han är.
Hur jag beundrar sättet att ta så väl hand om sin familj och sin gamle far.
-jadu den där ungen honom behöver jag inte skämmas över må du tro.
Men han har ett jävla temperament oxå.
Men det vet du nog redan.
(Hahaha.japps det vet jag)
Han är fantastisk min Jan säger den gamle med blöta ögon.
Han är fantastisk.
Jag kramar om honom och håller med.
Han är fantastisk.
Precis som dig.
Du har ju fostrat honom eller hur?
Ett gott skratt bubblar fram.
Vi har nog fostrat varandra kan man säga.
Och så fortsätter pratet.
Drömmarna.
Och vi smider hemliga planer om resan.
Allt det där är ett år sedan.
Jag har en bil nu men den gamle sover sin eviga vila i frid.
Men jag har en stjärna som hänger i backspegeln.
Den har jag döpt till den gamle mannens namn.
Han ska få sin resa.
Det står jag fast vid.
//till min vän.;
Tack för att jag fick uppleva dessa fina stunder med min lunch vän!
Det betyder mer än du någonsin kan ana!//j.n