Om jag nu börjar med Måndagen, så var det med att fira Ludde på 12 års dagen, men också lite extra tid med Olli, med sin gips, den pojken hade en fruktansvärd tur, det hade kunnat gå rakt åt helvete, men slutade med två brott på armarna.
Senare på kvällen ringde jag min vän, som sitter fast i det blå skåpet, för att känna av hur läget är, kändes på något sätt riktigt bra.
Jag har aldrig varit långsint, på gott och ont, tror det är bra.
Jag tolkar ju allt så jävla hårt, finns inget mellanläge, det kan vara riktigt tufft.
Men jag står för den jag är, vad jag tycker, vad jag gör, det är viktigt för mig.
För mig är det här viktigt, både för det liv jag har just nu, men också för att ha min trygghet.
Jag känner ju själv, att jag går framåt i min trygghet.
I går kom dottern och jag överens, hon handlar varor, jag lagar mat för en vecka, samma ska göra åt Staffan.
Känns bra att kunna hjälpa till lite!!
I dag är det sambon som får det tuffa.
Just nu är hon i Hallsberg för att hjälpa sin mamma, sedan i kväll åker hon till Kristinehamn, för att sova med barnen!!!
För mig blir det en lugn dag, tror jag i alla fall!!
Lunchen blir mos och falukorv!!
Naturligtvis en promenad med vargen, lite senare i eftermiddag!!
Att vara i tid,att komma i tid -det är att visa respekt.
För mig personligen så är tid en kamp.
Många tror att jag inte ens kan klockan.
Andra tror att jag fullkomligt skiter i klockan,att vara i tid och att komma i tid.
Tyvärr är det en av mina största hinder i livet,just det där att vara i tid.
Att passa en tvätt tid,
Att komma på bokade besök i tid.
Att komma till jobbet i tid.
Allting,oavsett vad som handlar om att vara i tid-är svårt för mig.
Kanske för att jag är korkad och lite dum i huvudet,kanske för att teorin som psykologer och trauma behandlare faktiskt presenterade för mig ramade in mig ordentligt och satte sig mitt i prick.
Men det spelar ingen roll.
Vikten av att komma i tid-den gäller.
Oavsett diagnoser.
Oavsett vad anledningen till svårigheten är.
Att komma i tid verkar vara det viktigaste som finns.
Man blir p något sätt ett sjaskig person när man inte dyker upp på avtalad tid i tid.
Man blir inte någon att se upp till och respektera direkt.
Man blir automatiskt respektlös.
Man skiter ju uppenbarligen att komma i tid,man strutar i att någon väntar.msn bryr sig inte och man blir i andras ögon respektlös.
Jag har full förståelse för det.
Jag förstår hela tankesättet och meningen och vikten av hur viktig tiden är.
Men ändå….
Så brister tiden för mig.
Hur ogärna jag än vill.
Hur mycket jag än försöker.
Förbereder.
Det går inte.
Jag har aldrig någonsin struntat i tiden-med flit.
Eller för att jag inte haft lust.
Eller ork.
Eller engagemang.
Ibland har det varit en utryckning (den senaste gången)
Min ’man ’och jag fick ett sent telefonsamtal där vi var tvinga att slänga oss på cyklarna mitt i natten pga att det hänt en sak.
Natten övergick till tidig morgon och när jag kom hem så somnade jag pladask.
Utmattad.
Orolig.
Och eftersom jag hade en väldigt viktig tid stt psssa tidigt på morgonen,så ställde jag massor av alarm innan jag föll pladask i sömn.
jag sov för djupt och inte hörde vare sig telefonen eller alarmen och missade såklart den viktiga tiden.
Men det var inte det värsta.
Det värsta var att någon annan hade ställt upp som hjälp,ordnat bil och även gått upp tidigt för att hjälpa mig med detta.
Personens egen rutin blev omkullkastad och kanske stressigt och jobbigt-och så kommer jag inte.
Jsg svarar inte i telefonen ens.
Jag förstår ilskan och frustrationen där.
Och jag har full förståelse för att det var droppen.
Jag förstår också att mitt beteende är störande och påverkar negstivt.
Jag har full förståelse för det.
Eftersom jag vet hur viktigt det är att som i detta ex att personen själv behöver lugn och ro och så vidare.
Jag förstår och respekterar när någon tar avstånd pga detta.
Jag fortsätter att sakna min vän och kanske när tiden står stilla-kan vi ses igen?
Innan jag fortsätter så har jag två bilder på en kille, som hade tur i oturen i går, om jag nu kan skriva hade tur, när båda underarmarna är gipsade.
Det tar kanske någon dag, sedan är den här killen säkert i full fart igen, ses om någon timma!!!
Nu börjar det dra ihop sig till plugget, långa härliga sommarlovet är slut, hur känns det i magen?
Här är det nog många som mår riktigt dåligt idag, man vet att det kommer bli månader av mobbing, man blir slagen, kläderna klipps sönder, varför??
Bara för att den som är starkast bestämmer, att så ska det vara, du är svarte Petter!!
Men varför blir det så här??
Hur kan det bara få fortsätta??
Det här kommer jag säkert tillbaka till!!!!
När jag skrev ” se mig som jag är ”, så menar jag det rakt av.
Som jag sa till sonen i helgen, fan du är mer mogen nu, än vad jag någonsin kommer att bli!!
Men jag är som jag är, du är som du är, det måste få vara så.
Den här ( om jag nu ska kalla den blogg ) skrivs så som jag ser på saker och ting, men också vad som får mig att gå i taket, dom orden har jag skrivit tusen gånger, ändå kommer det hot och en massa jävla påhopp.
När jag skriver, jag måste ta avstånd, från personer som får mig att vackla, det är bara så!!
Om det är månader eller år, kan jag ju inte vet nu, när jag tar en dag i taget.
Mitt liv, min nykterhet går i första hand, det är bara så!!
Alla gör ju som passar dom själva bäst, som ger det liv man vill ha.
För mig får det aldrig bli chansning, jag måste veta, den här vägen finns det absolut ingen fara för mig.
Jag acceptera människor som dricker, om dom accepterar mig som nykter alkis, respekt ska ju vara åt båda hållen!!!
Nu ska jag åka upp till apoteket behöver tabletter!
När olyckan är framme, så är det bara att hålla tummarna, att det inte är allt för allvarligt.
Den här killen cyklade cross på bana, parerade för något, kolliderade med stock, flög över styret, brott på båda armarna, men det kunde ha varit mycket värre.
Det räcker naturligtvis med gips på båda armarna, det skapar vissa problem, men den killen löser säkert det på ett smidigt sätt!!!
Nej så är det nu inte, utan det är när jag sitter vid ett bord med mina barn, som sitter där med sina familjer, allt är så fridfullt, inga påhopp, någon gliring, men det mesta är skratt i från hjärtat, det är fan häftigt!!!
Det är med andra ord riktigt avspänt!!
Sonen och jag analyserar Uniteds match mot Fiorentina, hur det inte får se ut om en vecka, mot laget som antagligen slåss om titeln i Maj nästa år, Arsenal.
Staffan är bra på det här med analys, vi har detaljer som är lika, men också detaljer i spelet som skiljer sig, det är ju precis som det ska vara.
Men just det här, med att sitta med familjen helt avspänt, är kanske det som jag har sökt en längre tid, hitta/eller att sidovinsten kommer till mig, den vinst som är Guld, den vinsten som är viktigast för mig, en familj som kan vara tillsammans, utan att det skiter sig, räcker för mig!!!
Naturligtvis tar åldrarna ut sin rätt, jag är en gammal trött gubbe, barnen har trampat på 40 strecket, så vi kanske har mognat, eller så är det bara jag som mognat, så kan det ju vara!!
För mig personligen, är det här en stor vinst, Att sitta med vid bordet, utan en handgranat i min hand, alla som vet vad jag menar, förstår vilken seger det är för mig, och mitt eget liv.
Sitta utan någon form av ångest attack, eller behöva visa, jag har rätt, du har fel syndromet.
Den här helgen, så här långt i alla fall, har visat mig, gör jag mina rutiner, så har jag mitt skydd, det låter enkelt, det är enkelt, om jag bara inser själv, det här är rätt rutiner, det här är min väg, ingen annan än jag, behöver förstå, vad som ligger bakom, mitt lugn!!!!!
Okej!
Så här såg det ut nu!!
Hur ser det ut nästa gång, som vi träffas???
Det kan ju ingen vet nu, eller hur????
Drar jag mitt strå till stacken, så har jag gjort vad jag kan, så funkar det hos alla, inte bara när det gäller mig!!!
Men att jag vet innerst inne, så är barnen stolta över mitt liv, utan alkoholen.
Dom behöver inte säga något, lät mig bara tro, att det är så.
Saker händer ju i mitt liv fortfarande, som kan tolkas negativt.
Klart det är negativt, när jag tar avstånd från vänner, men det är just den här kampen, som ska vinnas, dom eller jag.
Det kan vara små, små detaljer, men blir den där fjädern, som gör hönan.
För mig som en beroende personlighet, är det livsfarligt att hamna i, det är bara så.
Någon säger, det har varit så här, sedan femtio talet, det har funkat, så det ska inte ändras något nu.
Då blir det två val för mig, att acceptera, eller lämna????
För mig, är det enkelt, jag lämnar!!!
Eller så säger jag något dumt, personen blir kränkt, valet hamnar på mig igen, akta tungan, eller vara som jag är???
Vi delar på oss.
Tid är för mig viktigt, visar ju respekt för en person!!
Samma här, jag är i tid, personen som ska hämtas, är inte i tid, jag åker utan personen!!
Frågan finns ju här också, skulle jag väntat, eller gjorde jag rätt som åkte??
I mitt tänk, gjorde jag helt rätt!!
Vi delar på oss!!
Mitt liv, min nykterhet, beror på vad jag gör med mitt liv, inte vad andra tycker och tänker, det är helt upp till dom själva.
Att slåss mot alkoholen och droger, är en match som ska vinnas, det kostar en del, men det blir vinster, som betyder så mycket mera, än den skiten jag trodde var mitt fantastiska liv!!
När jag personligen tolkar min bön, så är det viktigt, att acceptera det jag inte kan förändra ( där kan det bli problem i bland, men där tränar jag fortfarande på, att bli bättre), men jag har modet att förändra det jag kan, det svider ibland, är en lättnad i bland, men jag törs, det är så viktigt för mig personligen.
Det svåra kan vara analysen, har jag gjort rätt, varför blev det så här, är det mitt sätt att vinkla saker och ting fel??
Har jag förståndet att se skillnaden i min bön???
Som jag känner just nu, så är svaret ja!!!!!
Mitt liv går ut på, att träna på hur funkar jag, det är fan inte lätt, men jag gör mitt bästa!!!!!
Tjuvstartade njutning och frihet under ansvar’redan i går em.
När jag var aktiv och påverkad av sus och dus så var det frihet för mig.
Det var frihet att slippa känna.
Slippa minnas.
Slippa plågas av ångest.
Oro.
Den där skammen som fräter sönder ända in i skelettet.
Att inte kunna vara sig själv,för att man var ett skräckexempel.
Äcklig.
Vidrig och man släpade med sig en sorts svart tung och sorglig atmosfär överallt.
Att slippa vara däri,att slippa vara närvarande det var frihet.
Att berusa sig så att man fullständigt struntade i att man faktiskt borde skämmas.
Att skratta fast man egentligen var förkrossad och uppgiven.,det var en överlevnadsstrategi och däri även frihet på något knepigt sätt.
Idag förstår jag varför jag var så rädd för att börja leva på riktigt .
Att inte kunna gömma sig bakom någonting.
Att vara i samklang med sina känslor och även vara försiktig med andras.
Jag förstår idag hur mycket jag led egentligen och hur mycket lidande jag orsakade andra.
Jag var en fegis som var riktigt djupt nere i skiten,jag var så sjuk att jag faktiskt kännde att de enda gångerna jag var levande och fri,var när jag lurade fram mina livrädda vener och lyckades bli så hög och påtänd som möjligt.Om och om igen.
Jag var fri.
Men egentligen bara ännu mera fast.
Ännu mera levande död.
Ännu mer oförmögen att leva och existera.
Det är sorgligt att minnas det här.
Men samtidigt väldigt nyttigt.
I min tid som aktiv så var verkligheten så skev att allting som hjälpte mig att slippa finnas till på riktigt,det var frihet.
Det var otänkbart att föreställa sig hur det skulle vara möjligt att vakna upp plötsligt och säga nej tack till droger.Till morgonens godaste cider.
Till den ljumma berusningen som viskade godmorgon.
Idag slipper du finnas till igen.
Jag försökte många gånger.
Tusentals ggr att inte ta något igen.
Bara en till.
Den sista.
Sen inget mer.
Bara en gång till.
En avslutning.
Jag vet inte hur många såna avslutningar jag haft.
Och inte heller hur många ggr jag tagit den sista’
Bara en till’ är nog tusentals tyvärr.
Jag minns inte heller hur många ggr jag bestämde mig för att aldrig någonsin låta främmande äckliga händer vidröra min kropp.
Och jag minns inte heller hur många ggr det hände igen och igen och igen.
Men jag minns mycket väl hur det kändes.
Hur rädd jag var och hur ensam och ledsen jag var.
Jag minns hur ont det gjorde och jag minns att det enda sättet att ”glömma bort”känslan,stunden,och hur äckligt det var det var att berusa mig.
Att fly ,det var min frihet.
I går em satt det en familj på stranden,nästan alldeles ensamma.
Två st öppna eldar i sanden,nära varandra men ändå en bit ifrån.
Grillning.
Vedhämtning.
En medelålders dam som försökte bygga något sorts vindskydd för att hålla liv i elden och för att skydda sin familj.
En medelåldersman som satt på sin tron i form av ett forna träd,utan grenar.
En lång liggande stubbe,därpå satt han och vakade över dem,och han log.
Han log mot den dåraktiga tanten som kämpade väl mot vindar och bångstyriga eldar.
Han log mot pojken som badade i det iskalla vattnet och han log mot den vackraste han någonsin skådat,sin egen bedårande skapelse,.
Hon var slående lik sin mor men tusenfalt och ännu merdärtill vackrare och gudomligare än den dåraktiga tanten han på gott och ont förälskat sig i.
En kaffe termos med rykande gott kaffe och där fanns även en hembakad sockerkaka att njuta av.
Grillade hamburgare och korvar.
Festis.
Det enda de gjorde var faktiskt att vara tillsammans.
Dom var fria.
Och lyckliga.
Och i allra högsta grad levande.
Men framför allt fria.
Jag är den den dåraktiga tanten,och familjen på stranden ,det är min familj.
Mitt liv har förändrats så obeskrivligt mycket från förr till nu.
Det är svårt att förstå hur mycket egentligen,men om man föreställer sig och försöker att beskriva med ord exakt hur stor vår himmel är,ungefär lika omöjligt är det att förklara hur livet har förändrats.
Det är En Dag I Taget-som har lett mig hit,hit där jag är idag.
Ett tolvstegsprogram.
Ett andligt uppvaknande,som inte behöver betyda att man sett jesus,träffat gud eller att man hittat frälsning i något religiöst.
Ett andligt uppvaknande är olika för alla.
För mig var det när jag äntligen anammade min sjukdom.
Betoendesjukdomen.
När jag äntligen förstod hur sjuklig jag var.Det var då allting började.
Någonting slutade och någonting annat började.
Helvetets portar slogs igen och den vidriga besten som för mig är sjukdomen,fick backa och dra åt helvete.
Inte för alltid.
bara en dag i taget.
Det räddade mitt liv.
Och gör fortfarande.
En gemenskap.
Vänner.
Ett helt nytt sätt att leva!
Utan detta hade jag aldrig varit den dåraktiga damen på stranden igår.
Jag hade inte haft min familj.
Jag hade inte haft semester ochninte heller något jobb.
Jag hade inte haft någonting och faktiskt så tror jag inte att jag hade levt överhuvudtaget .
I dag en ny dag.
Jag sover lite längre än vanligt,
Och lyxar till det med frukost på sängen åt mig själv,eftersom jag är den ende som vaknat .
Ingen brakfrulle direkt,men ändå perfekt för mig.
Lite kaffe också förstås.
Jag tar mitt livs viktigaste beslut om återhållsamhet.
Jag väljer tacksamhet och min frihet idag.
Idag är jag fri.
Fri från bojor och lögner.
Från självplågeri och från alkohol.
Mina vener är fria och mitt blodomlopp är rent.
Jag är fri att välja idag.
Inte botad.
Men fri en dag i taget,
Att leva.
På riktigt.
//
J.n…
Ps.saknar min bästa vän och börjar att avsky det blåa skåpet😞
