Order out.
Jag stämplar ut tillfälligt.
Eller rättare sagt,jag försöker intala mig själv att jag gör det.
Men tyvärr blir inte den tillfälliga pausen längre än någon minut i taget och vips så är jag tillbaka igen och stångas med oro,maktlöshet,ilska,längtan och gud vete fan allting däremellan.
När jag håller på att spricka av ängslan och grubbel så bestämmer jag mig för att ta mig i kragen och ta pause från det där.
Det fungerar-
En liten liten stund.
Jag är ingen maskin längre som kan trycka på on/off som det behagar mig.
Jag har inget substitut att gömma mig i,inget rus som förskönar (och förstör.)
Jag har blivit mänsklig med allt vad det innebär och kan inte stänga ute några känslor alls längre.
I mitt aktiva missbruk var on/off en överlevnads strategi.
I missbruket var känslor för tunga och jobbiga att bära på.
För att inte gå under var jag tvungen att stänga av helt enkelt.
De senaste dagarna har jag försökt att göra så igen-utan substanser såklart.
Resultatet?
20 fingrar utan en enda o-biten nagel.
Jag kan inte förmå mig att göra någonting,och jag har telefonen i min hand hela tiden.
Livrädd att missa ett samtal eller sms.
I natt sov jag med telefonen i handen.
Eller sov….det var med ett öga öppet som man säger.
Jag bad till gud att skydda dig.
Att ta dig hem välbehållen.
Slumrade till och vaknade i panik.
Sprang till ditt rum och trots att det bara ligger en lång hall imellan våra rum så hann jag tänka ,hoppas du ligger i din säng nu,hoppas du ligger här i din säng nu hoppas hoppas hoppas…
Inga skor i hallen.
Sängen orörd.
Du är inte hemma.
Gång på gång gör jag detta mardröms språng och varje gång slits hjärtat ur kroppen på mig…
Jag vill skrika rakt ut.
Jag vill be hela världen om hjälp att hitta dig och att föra dig hem hit till din renbäddade säng.
Jag vill att någon ska lägga armarna om mig och trösta mig.
Stötta mig.
Men,jag låter ingen komma nära mig nu.
Inte nu.
Nu behöver jag hålla mig upprätt och vara stark.
Jag läser igenom SMS som jag skickat till dig.
Fy fan vad förbannad jag var i de första.
Sen går ilskan över i oro.
Sedan försöker jag linda dig runt mitt finger och påtalar vikten av att göra rätt saker.
Sen skickar jag SMS om hur din lillebror mår just nu.
Det brukar alltid nå fram.
Sen skriver jag SMS från mitt hjärta.
Och det svarar du äntligen på.
Vi har nyss pratat och jag hör din röst fortfarande.
Jag hör hur du våndas och ångrar och hur orolig du är.
Det gör mig lättad ändå.
För då är du dig själv.
Du frågar om jag är arg?
Nej.
Inte just nu.
Nu vill jag bara att du kommer hem så att vi kan prata i lugn och ro om vad som händer i dig så att du gör så här.
Jag vill bara krama om dig och visa att jag står alltid kvar här,och jag kommer alltid att älska dig lika mycket.
Jag tror att jag vet redan vad som drev dig dit för du är just nu,men jag vill hellre höra det från dig,
Min man frågade om jag var direkt dum i huvudet,om jag hade tappat mitt förstånd helt och hållet?
Hon sliter i allt och gör som hon vill .
Hon förtjänar fan inte ens att vara fri.
Hon ska fan i mig låsas in igen…
Jag frågar om han har någon aning om vad som kan vara roten till det onda?
Vad kan ligga bakom det här?
Han tror inte någonting och skiter i det med som han uttryckte det med barsk röst.
Jag sliter i bakomliggande.
Hon har valt för fan.
Nu väljer jag.
Lås in henne.
Först blir jag ledsen att höra det.
Sedan upprörd.
Sedan minns jag att det lättaste att uttrycka är ju ilska.
Och det är det enda han uttryckt)
Så jag väntar en stund.
Han har rätt att känna som han gör.
Såklart.
Efter en stund frågar jag om han kunnat sova i natt?
Näää
För att du varit för arg och upprörd eller av oro?
Vad fan tror du.
Oro såklart.
Och i den meningen kan vi äntligen mötas.
Vi är oroliga så det sliter sönder oss.
Vi känner oss som värdelösa föräldrar.
Misslyckade.
Men vi tar en lång promenad och så pratar vi om allting som är just nu.
Vi kommer fram till att vi är inga dåliga föräldrar alls.
Vi är till och med bra föräldrar,både på varsitt håll och tillsammans.
Jag berättar om de varningssignalerna som jag sett.
Och det tar emot först men till sist ser han dem han med.
Men är det anledningen då tror jag?
Nej.
Men kan vara en bidragande del.
Jag gräver lite djupare och där finns flera ev saker,händelser,situationer och mående somkan vara avgörande i stor del.
Vi går och går och går,dubbelt så långt som vi brukar och på tok för långt för min fysiska kropp tyvärr.
Men i det här läget är det bättre för mig att gå av mig massa frågetecken,oro och vanmakt.
Om vi inte hade haft två syskon hemma som väntade oss så hade vi nog fortfarande gått och gått.
Men till slut gick vi hem och vi kunde då inge de andra två med vårat lugn.
Vi hade hjälpt varandra på promenaden och vi hade blivit starkare.
Vi hade inte tjafsat om vems förhållningssätt som var bäst eller mest användbart.
Vi hade inte trugat på varandra våran egen strategi.
Men ju fler steg som gicks så gick vi till slut enad
Vi hade gått ifrån ett kaos inombords på oss båda men när vi närmade oss hem så var vi lättade.
Enade och ingen av oss behövde ge vika för eller överge sitt sätt att tänka eller agera.
Men med promenadens hjälp gick vi på något sätt ifrån vår ilska-och det är då man äntligen kan komma någon vart.
Jag kommer att få lida av de otaliga antal tusen stegen i kroppen idag.
Och i natt om det blir som det är när kroppen har för ont så somnar jag av utmattning och smärta och vaknar av att ha fruktansvärt ont,så att jag gråter av det.
Men,just nu är det värt det faktiskt.
För jag känner mig starkare mentalt och vi är enade.
Två föräldrar med olika kapaciteter och möjligheter.
Olika i det mesta men det viktigaste länken som håller ihop oss är kärleken till familjen vi har.
Till våra barn.
Vi har svart bälte i detta oxå.
Vi har varit i denna situation förut.
Nu kan den hejdas hoppas vi.
Och vi gör vårt yttersta för att få ett SMS som undrar om vi kan hjälpa till med biljetter hem…
Hur hjälper och stöttar vi övrig familj just nu?
Jag påminner om att jag är orolig men att jag kan hantera det tack care att jag är öppen och inte gör det till min egen hemlighet att bära.
Alla känslor är välkomna.
Även de som inte är ”rumsrena”
Dom behöver vi gå till utkiks-berget med
Och släppa ut dem
Där.
Och sedan jobba/prata om dem.
På utkiksberget är våran egen valda plats att ventilera skit jobbiga tankar,känslor,oro ilska och allting som detta för med sig.
Utkiksberget är våran plats att våga släppa ut allt som vi bär på och kanske skäms över att vi ens tänker.
Där uppe finns inte dåligt samvete.
Där har vi rätt att ösa ur oss allt.
För det fina med utkiken är att den förtrollar alla hårda ord till bomullstussar i vår själ.
Om vi ej hade haft utkiken o inget annat heller så hade vi varit som sprängfärdiga explosiva vulkanutbrott.
Och när vi går runt i den sinnesstämmningen-finns inte plats för en enda sund och bra tanke tyvärr.
Vi har hittat ett sätt att låta oss alla känna det vi gör och att det är okej.
Men viktigast av allt är att vi växer av styrka och klokhet när vi sedan flyttar fokus från arg så in i helvete till att förs
Vart var jag nu då?
Jo vi flyttar fokus från det ohälsosamma skaviga som plågar livet ur en nästan till att se olika lösningar istället.
Vi stöttar varandra att känna de känslor som vi bär på i detta,och att både känslorna och vi ändå är okej!
Och så slutar alltid en stund på utkiken med något magiskt vackert.
Var och en av oss ser plötsligt anledningar nya möjligheter,ett nytt sätt att agera och att uttrycka sig på.
Vi är lättade och befriade från maktlöshetens bojor.
Och vi är i allra högsta grad i närkontakt med våra riktiga känslor.
Vi blir aningen starkare och vårat motiv som innan var något spretigt har förvånansvärt flätats ihop till en gemensam läkning,.
Ingen av oss är mera eller mindre viktig.
Vi är lika viktiga och våra egna egenskaper får oss att se att vi är ett fullgott skydd!
Varochen av oss har med sin egenhet en stor viktig roll i hur vi går framåt och vad våran familjemedlem behöver så finns lite av det i oss allihopa och de specifika sakerna finns i någon av oss.
Vi sopar inget skit under mattan-vi blundar inte för någonting och vi är i allra högsta grad en kärleksfull familj som hjälps åt.
Vi vänder inte ryggen mot någon som har det svårt.
Vi stänger inte ute den som har problem.
Vi går heller inte under när vi möter problem eller hinder.
Vi stänger inte av vårt känsloliv.
Tvärtom så välkomnar vi varenda känsla.
Kanske är det just någon av dem som kan vara av avgörande vikt för att vägleda den som gått lite vilse.
Att skälla ut i detta dilemma kommer att hjälpa föga lite.
Faktiskt inte ens vara till någon hjälp alls för någon av oss.
Tvärtom så kan det få oanade konsekvenser för ”gått vilse” eller oss andra.
Oanade konsekvenser vet vi redan både hur de smakar och vad det gör.
Det ställer till.
Minst sagt.
Det är som en orkan som kommer flygandes och slår undan benen på allihopa som står upp.
De som sitter eller ligger blir oförmögna att ens ta sig upp igen.
De som slås omkull fattar ingenting om vad som hände och efter det har hänt och vad det slutgiltiga blivit.
Det är ett förrädiskt tillstånd att hamna i för vips har man inte
Man har inget att säga till om typ.
Då går turen till andra bestämmande.
Där tar man inte hönsyn till ev känslor,bakomliggande orsaker,rädslor,diagnoser,kravkändligjet osv.
De bestämmande då ser på ärendet.
Läser vad som inkommit.
Och stämplar ett avslut på sitt papper som vandrar vidare tilll högre bestämmande.
Den läser inte.
Kollar bara om det finns stämpel på och vips.
Salen är biff.
De bestämmandes ramar följdes icke.
Då kör vi all in.
Transportbil låst avd.
Hej då sommar.
Hej då sommar jobb.
Hej då familj.
Vänner och hej då tredje sommaren på red.
Hej då livet.
Hej då vuxen värd som säger att det är ok att misslyckas innan man lyckas.
Att det är ok att göra fel och att det ska rättas till.
Det enklaste är att låsa in.
För dem alltså.
Mindre resurser.
Mindre ansträngande jobb med familjen
Gode gud…
Låt oss inte lura våra barn att det är okej att göra fel.
Att ingen mår 100 %perfekt alla dagar,o att det är ok att ha såna dagar)
Låt oss inte vara det mest olämpliga beviset på att samhället inte förstår att konsekvenser inte alltid behöver rycka undan benen på den/dem som kämpar.
Konsekvenser ska vara någonting som får den som felat att plötsligt stå med öppen mun och mumla aha,nu fattar jag.
Det ska inte alltid vara en bestraffning.
Det bör mycket hellre vara en ögonöppnare till vad som hände, varför det hände, vad man sätter på spel genom att göra det och framför allt behöver det vara en konsekvens som gör att personen i fråga mycket hellre vill gå i från.
