Vi sitter i bilen.
Favorit låten spelas på radion och vi sjunger med,På Finska.Och så tittar vi på varandra och gapskrattar.
-kan du finska?
-Neeej.Kan du?
Vi skrattar så vi kiknar.
Två knasbollar i en bil som helt och hållet släpper lös,då kan det tydligen bli vad som helst?
Det kan t.o.m bli så att man sjunger högt på finska,trots att man inte kan ett enda ord finska(jo svärordet förståss-men inget mera.)
Det räcker med att vi tittar på varandra så skrattar vi bara rakt ut.
-vad är det som är så kul egentligen,frågar vi varandra?
Vi vet inte.
Vi vet bara att vi inte kan sluta.
Vi måste skratta färdigt först.
Det tar en stund innan vi får ordning på oss själva och man kan nästan ta på växlingen som sker.
Nästan som om någon trycker ner knappen som släcker en lampa.
Från gapskratt så man kiknar till tårar som inte vill ta slut.
Jag får tag i hennes lilla hand som är blöt av borttorkade tårar.
Jag undrar när hon grät senast?
När hon gapskrattade så att hon kiknade senast?
När gick hon till skolan utan en stor klump av oro,ilska,hunger och illamående i sin lilla mage?
Jag gör morse-koden i hennes hand.
tre tryck.
Jag räknar högt.
En,två tre.samtidigt som jag trycker.
Du vet vad tre tryck betyder väl frågar jag?
Hon skakar på huvudet.
-Det betyder,I Love You.
På alla språk i hela världen säger jag.
Jag får en morsekod tillbaka.
En,två och tre tryck.
Mina tårar går inte att hejda.
Och jag kan inte torka bort dem,för i den ena handen håller jag i hennes lilla.
Jag släpper inte taget susar en tanke i mitt huvud.
Vad som än händer så ska jag inte släppa taget om den här lilla handen.
Vad som än händer,så ska jag finnas här.Jag tänker inte överge.Inte svika.Inte säga gråt inte mer.
Om jag så blir helförlamad så ska jag fan i mig resa på mig ändå och visa henne att allting går.Till och med det som man tror är omöjligt.
Allting går.
Allting kan bli bra.
Jag kör in på en liten parkeringsplats efter vägen och stannar bilen.
-Varför stannar du här hulkar hon fram?
Jag kan faktiskt höra hennes hjärtslag som ökar,dunk dunk dunk dunk.
-du behöver inte vara orolig eller rädd-
men jag måste stanna bilen och torka mina tårar.Jag vill gärna kunna se vägen jag kör på,och det gör jag ju knappt nu..
Du kunde väl torkat med den här handen säger hon och menar den som jag håller hennes lilla hand i.
-tror du att jag släpper taget om världens bästa lilla hand va?
No way säger jag.
Jag kommer inte att släppa taget om dig bara så du vet,förstår du det?
Jag vänder mig mot henne ochså gör jag morse koden igen,dubbelt upp.
Tre blinkningar med ögonen och tre små handtryck.
Jag vet inte vad som hände riktigt men jag vet att oavsett vad så var det oerhört angeläget om att få släppas ut.
Själens tårar.
Alla gömda tårar,alla tårar som gråtits i tystnad och i ensamhet-De gick inte att kontrollera nu.
Man vet instinktivt på något sätt att just ett sånt här tillfälle behöver få ”sköta sig självt”.Tröstande ord eller att börja torka bort tårarna som fullkomligt forsar i en vildhet utan dess like,det är som att säga;
sluta gråt.Visa inte hur du mår eller vad du känner.
Samla ihop dig och håll ut bara.”.
Och det är just exakt vad hon har gjort länge redan.För länge faktiskt.
Men det är slut med det nu.
Nu är det okej att visa hur ont det gör att stå vid sidan av och se på hur den man älskar mest av allt i hela världen,går under mer och mer för varje timme som går.
Dag efter dag och natt efter natt.Timme efter timme.Dygnet runt.Det gör förbannat ont och det både syns och hörs i bilen just nu.
Jag kramar henne så hårt jag bara kan med min arm som är ledig.
Den andra håller jag i hennes-och inte ens nu tänker jag släppa den.
Absolut inte nu.
Det är nu som hon behöver få känna och veta att oavsett vad-så kommer jag att hålla i.
Hålla fast vid det jag lovat henne.
Det här är en hemsk stund på många sätt och vis.
Jag önskar att ingen ska behöva uppleva den,varesig som handhållare eller det som är anledningen till det här.
Det här kommer att följa mig resten av mitt liv och även om jag skulle drabbas av demens-så skulle jag ändå minnas den här stunden tror jag.
Jag kommer inte att glömma hur det ont det gör/gjorde att vara i den här stunden nu.
Jag kommer inte att glömma hennes skärrade ögon,hur hon alltid varit beredd på vad som händer härnäst,Jag kommer inte att glömma hur det låter när allting som man gömt inom sig länge länge äntligen släppas ut.
Det gör fördjävla ont i mig att se och höra det.
Och ännu värre och mer i henne.
Tidsuppfattningen försvinner här.
Och tiden har överhuvudtaget ingen som helst betydelse heller.
Det enda som betyder något är att vara kvar i just här och nu.
För hennes skull.
Det här är början av slutet på hennes helvete.
Det här är den mest sårbara och jävligaste stunden,men också den mest finaste.
Det är här som hon vrider om nyckeln till sitt eget innersta och äntligen törs hon kliva in,för att hon inte är ensam och rädd längre.
Mellan hulkningarna frågar hon tyst;
-vad kommer att hända om jag berättar?
Hon tittar ner i sitt knä.
Jag försöker att få henne att titta upp och möta min blick.
Hon fortsätter att stirra ner.
och jag är övertygad om att hon skulle göra vad som helst för att slippa höra svaret.
samtidigt som hon aldrig tidigare har behövt någonting så mycket som just att få fråga och att få veta.
Instinktivt så är min första tanke,reaktion att trösta henne.Jag vill på något sätt linda in all den här skiten som hon bär på i något luddigt,fluffigt och fint.Jag vill göra henne glad och jag vill förtrolla allt som gör ont och har plågat så länge,tillräckligt länge,jag vill bara förtrolla all hennes själsliga smärta till något osynligt,till nåt som inte finns längre.
Jag vill svara något som gör henne lättad.
Jag vill till och med ljuga för henne för att skydda henne.
”skydda henne”?
Lögner kan aldrig vara ett skydd.
Lägner blir man varken modig eller stark av.
I lögner kan man fortsätta blunda och i lögner fröjdas endast hemlighter.
Ingenting kan växa i en lögn.
Ingenting upphör i en lögn.
Vad kommer att hända om jag berättar…
Hon frågar mig igen.
Min betänketid är slut.
Hon har levt ett liv där hon stått mitt i ett vansinnigt vulkanutbrott och hennes tystnad har varit det enda som har räddat henne självt och den hon älskar över allting annat .
Jag berättar och förklarar så gott jag kan.
Ärligt.
kärleksfullt
meningsfullt.
Det kommer att bli tufft.
Kämpigt.
Ibland lessamt och oroligt.
jag berättar om skulden som man bär på,som man inte är skyldig till men ändå fylls utav den.
jag berättar allt jag vet.
Jag berättar hur det kan bli.
och jag avslutar med morsekoden i handen och de tre blinkningarna med ögonen.
I love u.
Hon vänder inte bort blicken.Hon kodar tillbaka.
både i handen och med sina ögon.
Ögonen är själens spegel sägs det .
känslan av att vara närvarande när en annan människas själ äntligen pustar ut,den känslan är helt magisk och fantastisk.
det är själavård.
Att vara beroende av substanser är trots alla jävliga konsekvenser osv som det medför,ändå enkelt och obekymrat OM man JÄMNFÖR med att vara
anhörig till någon som använder.
Att vara ett barn och att leva i en förälders påtända lögner det saknar ord..Det finns inga ord i världen som kan beskriva det ens.
Hur ont gör det?och hur skadligt och vidrigt är det?
Jag skakar på huvudet åt mina skenande sista rader här.
Lova mig en sak du som läser det är…
Blunda aldrig någonsin,oavsett hur jobbigt det är att se verkligheten…Vänd aldrig ryggen åt problem som gror i en olustig magkänsla.
Svik aldrig ett barn som behöver dig.
Lova mig det.
Ge aldrig up.
Allting kommer att bli bra.//J
