Vaknar upp till sol och någorlunda blå himmel, men fy fan vad kallt!!!!!
Den här veckan har varit problem vecka med tre saker, wifi, parabolen och sist men inte minst robot klipparen.
Wifi och parabolen funkar igen, så nu är det bara klipparen, den ska fixas i dag.
Mitt mående är inte mycket att skriva hem om, jag funkar, och det är huvudsaken.
En god vän, tycker att det jag håller på med nu, är absolut ingen lösning för mig, då menar hen, mitt beslut om att ta paus från möten.
Nu är det ju så, som jag skrivit om, att just nu, är det en bra lösning för mig.
Jag tror inte, det kommer bli så stora problem, blir det tufft, får jag ta det då, problem är till för att lösas.
Nu tror jag ju inte, att det här är något djävulens värk, det är min sak, vad jag personligen står för.
Är det dåligt av mig att inte acceptera, vad andra tycker??
I min sjuka skalle, ser jag det som positivt, i vissa frågor naturligtvis, som att hjälpa andra människor, med tunga problem, som kan stå i vägen för ett nyktert liv.
Många kanske tycker, fan du flyr ju, gör jag verkligen det??
Nu tycker ju jag inte, att det är så, i mitt sätt att se problemet!!
I boken dagliga reflektioner, är det ” fullkomligt ärlig” som gäller 4 Maj!!
Det här är en jävligt jobbig fråga, är du ärlig Jan???
Nu är jag det, till 100%!!!!
Men så har det ju inte varit!!!
Jag lider ju fortfarande av svart tunga, där konsekvenser har slagit hårt mot mig, men också mot min sambo.
Utan henne, hade jag antagligen inte vaknat med tak över huvud, utan jag hade nog rotat i soporna efter dagens mat, om jag nu inte legat i en urna.
Det här är ju ingen skrift i självömkans tecken, det var nära, så nära, men att lägga mina sista kort på bordet, så fick jag bort oket från axlarna.
Det här med mina sista kort, så var det så, nu är det bara att acceptera mitt liv, annars är det tack och adjö.
Men jag vägrar ju gå i ett ledband, jag är i ett liv nu, jag är inte nöjd, med det livet, men det får vara så nu.
Det tar längre tid än tio år, att få bort titeln praktarsle, men vill jag hitta min identitet, kasta alla jävla maskar, så kan det mesta lösa sig.
Men vad har jag att välja på??
Två vägar att välja på, LEVA eller DÖ!!!
Två vägar som står väldigt, väldigt nära varandra, för mig!!
Det här beror på, tror jag, mina två sjukdomar alkoholism och psykisk ohälsa, bara en av dom två, kan få mig att ramla av pinnen, men jag har två som kan det.
Men jag är inte ensam om det här!!!
Jag får köra konst jord andning, mina tabletter är slut, skulle fått nya i Fredags, men det hade inte kommit något nytt recept, inte i går heller, så jag tar några gamla som får rädda dom här dagarna.
Nu ska jag ta tag i robot klipparen, lägga ny tråd!!!!!
I december 2020 vaknar Karin Adelsköld upp hemma i sin hall, med bakhuvudet täckt av levrat blod. Hon minns ingenting men inser att hon vid 43 års ålder är på väg att supa bort allt hon har.
Andelen kvinnor som dör på grund av alkohol ökar. Det är en av jämställdhetens baksidor, att kvinnor får bete sig som män – pimpla vin mitt i veckan – med allt vad det innebär. När Gudrun Schyman talade ut om sin alkoholism myntade hon ett nytt verb: att krana. Kvinnor korkar inte upp, kvinnor kranar ur en bag-in-box. Många sörplar ur en tekopp för att inte barnen ska fatta.
Karin Adelsköld var med andra ord i väl så gott sällskap, och hennes bana liknar mångas även om hon har ett så udda jobb som ståuppkomiker: Karin gjorde karriär, korades rentav till Sveriges roligaste kvinna, hamnade i skilsmässa, fick ett dubbelt så tungt ekonomiskt kvarnhjul runt halsen och tvingades jobba ännu mer. Hon rev ner skratt genom att skämta elakt om sitt liv och sina tillkortakommanden.
Till slut kraschade Karin in på psykakuten med utmattningssyndrom: glömska, kroppen tung som bly, håglöshet. Hon föreföll vara som vanligt, men hjärnan var nån annanstans och inombords rasade skammen. Självförtroendebarometern slog om till noll.
När det börjar gå utför går det ofta fruktansvärt fort.
Karin ordinerades vila och motion, men det blev vin i stället. Det var inte självklart eftersom hon haft ett flera år långt uppehåll, i syfte att täppa till truten på sin dåvarande pojkvän som tyckte att hon drack som en alkis.
Nu känner Karin Adelsköld druvsaften rinna ner genom strupen som en smekning, samtidigt som läkaren vill att hon ska börja arbetsträna. Men hur gör man det som komiker? Och hur kan man förklara för en arbetsgivare i en biljettförsäljande krisbransch, vad man som utmattad pallar och inte pallar?
Det går dåligt och Karin blir lika desperat som förlamad. När Malou på TV4 hör av sig om ett gig är omdömet omtöcknat. Hon tackar ja till ett komma-i-form-program, där hon ska visa hela Sverige hur degig och flåsig hon är.
När det börjar gå utför går det ofta fruktansvärt fort.
I livets alla situationer kan alkoholisten finna trådar att fortsätta väva självbedrägeriets mantel.
Om jag avstår pizza och smågodis, tänker Karin, så kan jag unna mig vin. Och det är ju bara vin, inte sprit. Små dyra flaskor. Lite vardagslyx, because I’m worth it. Den här köttbiten förtjänar verkligen ett glas, så inte kon känner att hon dött förgäves. Eller den här: för några decennier sen skulle aldrig en kvinna i övergångsåldern kunna dricka vin för sig själv mitt i veckan, ”det här är nästan en feministisk handling”.
Barnen anpassar sig, plockar undan och tar emot de plötsliga vredesutbrotten. Kärleken Anders likaså.
Karin Adelsköld är noga med att erkänna alkoholens uppsidor. Med ett par glas i kroppen vågar man göra saker. Man slappnar av. Dövar ångesten. Står ut med sin omgivning. Med sitt utseende. Med sig själv.
Om uppsidorna inte fanns, skulle alkoholismen inte vara vårt största folkhälsoproblem.
Det är alltför lätt att romantisera kring dropparnas goda inverkan. Se bara Roy Andersson i JohannaBernhardssons fina film ”Bröderna Andersson” (SVT Play), om sin pappa och hans bröder. Den tredje i skaran söp ihjäl sig på en parkbänk, men Roy menar att brorsan ändå haft mycket roligt.
… och Karin Adelsköld gör det bra
På stäppen drack man inte bag-in-box, skriver Karin Adelsköld. Jo, faktiskt. Människan har alltid drogat sig. Även djur i det fria kan ta sig ett rus. Men som Adelsköld understryker handlar det inte om hur mycket man dricker, utan hur. Den som dricker för att döva suget efter mer har problem.
De sista kapitlen handlar om tolvstegsprogrammet och livet i AA. Här blir ”Jag tycker det är tungt nu” som de flesta böcker i genren, men hjälpen och vändningen måste ju vara med.
Det finns en hånfull, elitistisk inställning mot den här sortens litteratur. Och visst kan den vara outhärdligt självupptagen och frånstötande utlämnande, eller kvävande med sitt tyck-synd-om-mig. Eller spekulativ; här kommer ytterligare en kändis som vill älskas och tjäna pengar på sin livskris.
Då glömmer man att den starkaste drivkraften i allt berättande, redan från tiden när vi satt vid lägerelden, var att förmedla livserfarenheter. Att varna sina medmänniskor, att stötta.
Det kan man göra mer eller mindre övertygande, och Karin Adelsköld gör det bra. Texten pulserar av en tung sorg, där humorn ofta slår igenom, men aldrig tar över.
Jag sätter punkt och pluggar in Ulf Lundells hudlösa ”Under askan” i hörlurarna: ”I all vilsenhet finns vägar bort från döden, i alla nederlag finns hopp för bittra öden”.
Man är aldrig för gammal för att bli en sån som hamnar under bordet ”som ett kräk” eller som vaknar upp i hallen utan minne, men det är aldrig för sent att resa sig igen.
Solen väcker mig, det är så fantastiskt, morgon promenaden avslutas med ar puss av vargen, på Mollys kind.
Måste nämna kvällen, med storslam i kortspel, för pojkarna mot damerna!!!!!
När det gäller att bestämma sig, har ingen betydelse vad det är, för mig är det bara att fullfölja, det jag har bestämt.
Det kan vara små detaljer, det kan vara stora detaljer, men för mig gäller det att fullfölja.
Det gäller att inte komma in på gamla detaljer i livet, som att fly, det gäller att våga stå där, stå för vad jag tycker, inte vad andra tycker!!
Men skillnaden att inte kunna stå kvar i en grupp, för att tolka sådant, som var för en massa år sedan, är en stor sak för mig, varför?
Jag kan ju inte ena stunden säga, jag lever här och nu, för att i nästa stund hänvisa, till texter, som är från 1935, jag funkar inte så, tyvärr!!
Många måste, för sin nykterhet, ha något att luta sig i mot, det har jag ingenting i mot!!!!
Jag står för det som jag har hört från alkoholister, som varit nyktra i många år, men som slutar gå på möten, råkar hamna i sitt gamla liv!!!
Här har jag det klart för mig, för här måste jag leva kvar i mina rutiner, våga leva ett liv, som en vanlig levande person!
Jag accepterar mig själv som alkoholist!
Jag har modet att stå för vad jag tycker!
Jag har förstånd att inse skillnaden i tunga frågor!
Jag får se till att jag har sinnesro!
Hade ett bra samtal med prästen i går, det gläder mig!
Hon förstod hur jag arbetar, vad jag inte ska blanda mig in i!!!
Jag var öppen med, att jag är inte religiös, har ingenting med GUD att göra!
Men det funkar, och hjälp finns, om det finns personer som vill, öppna sitt hjärta, som släpar på stora block av skam och ångest!!
Jag kan inte neka till, att min romantik till ölen finns där, att en iskall bira, skulle sitta som en fläskläpp!!
Om jag hade en spå kula, och den skulle tala till mig, säga sanningen om hur länge jag har kvar på jorden, skulle tiden vara typ tio år, då skulle jag nog ta första ölen!!
Men för tillfället, ska jag våga leva nykter!!!!
Nu ska jag, göra ett nytt försök, att få ut min medicin!!!
Åka upp till graven och plantera!
I eftermiddag, ska sambon med vän, åka på DIF – Sirius!
För mig blir det en lugn eftermiddag på altanen, med en kopp java!
En lika stor och om möjligt Ännu viktigare rättighet borde vara att få tillhöra också-oavsett.
Rätten att få vara den man är innebär inte att man därav slipper undan ex ansvar,eller att man kan få betee sig hur som helst.Att man uppför sig som man vill,att man i princip kan göra och vara som man vill-bara för att man har en rättighet att få vara sig själv…
Att få vara sig själv-och ändå bli accepterad,får tillhöra.Att man duger.Att man är värdig…
Mina tankar går till mobbning i skolor.
Jag har fortfarande så svårt att förstå hur det kan få fortgå?
Samhället har rusat fram i hejdundrande fart och nu kan man implantera andra djurs organ i människans för att överleva.Man kan skaffa sig en Ai vän.
Man kan operera om sin kropp så att den i princip blir oigenkännlig.Vi kan resa till månen och forskning av alla de slag har tagit ett jätteskutt framåt.
Allt har förändrats.
Men mobbningen den verkar vara bestående.
Det verkar vara någonting som ingen jävel rår på alls.
Alla vet att det förekommer.
Alla vet vem mobbaren/mobbarna är.
Alla vet vem mobboffret/offren är.
Men???
Varför gör det inget åt det?
Varför agerar ingen så att det upphör?
Lärare som vänder ryggen till och inte ser.
och så lärarna som faktiskt ser och hör allting-anmäler de?
Om inte-Varför inte?
Om de gör det-Vad händer?
Vad säger lagen om att vända ryggen till?
Vad säger lagen om en lärarkår tex som är tillsamans med eleverna hela dagarna men ändå inte ser?
Varför får det fortsätta???
Kan du föreställa dig hur det känns att tvinga sitt eget barn till skolan för att i sverige har vi skolplikt.
Tänk dig att tvinga ditt eget barn att gå till skolan och veta om att det kommer att få utstå mobbning en dag till.
Tänk dig att vara ett barn som mobbas i skolan.
Tänk dig att vara ett barn i mängden bland många andra men framför allt omgivna av sk trygga vuxna-Tänk dig att vara ett barn som mobbas dag efter dag efter dag…Tänk dig att vara det här barnet bland de sk Trygga vuxna som vet vad som försiggår,men inte gör något åt det.
Om jag var det barnet skulle jag tro att det var rätt åt mig att jag blev mobbad eftersom ingen vuxen gjorde något åt det.Det var mitt eget fel.så skulle jag tänka.
Och jag skulle tappa tron på att man alltid kan vända sig till en vuxen om man har det jobbigt.
jag skulle nog aldrig mera respektera en sk trygg vuxen om jag var det barnet.
jag skulle tappa tron på mänskligheten och på kärlek.Och till slut på livet.
Jag skulle ha svårt att lyda vuxna både då och senare i livet om jag var det barnet.
Varför skulle jag ens?
Om du är läraren som vänder ryggen till och blundar,Varför gör du det?
Och hur kan du överhuvudtaget göra det?
Om du är visselblåsaren som vägrar att blunda för mobbningen-vad händer när du visslar ditt alarm?
Till alla er som visste om mobbningen och utanförskapet på alla de ungar som till slut inte orkade och valde att avsluta sina plågsamma liv-NI ÄR MÖRDARE allihopa.
Tack vare er kunde det ske.
tack vare er kunde mobbningen få fortsätta och liv efter liv släcktes.
man läser ofta om hur människor med olika diagnoser är,hur det fungerar och på vilket sätt diagnosen kan vara ett sk hinder i vardagen.
Vi bombas med info om adhd,nya rön varje dag beroende på vilken sida man läser.En del proppsar för medicinering medans andra är mera för att hjälpa kroppen naturligt med koständring,rutiner,aktivering och relaxing…
jag vet inte vilket som är bäst eller om något är sämre än det ena eller andra.
Jag har ingen större lust att försöka klura ut det heller.
Den info som jag söker efter är olika hjälp och stöd tips på vad som kan vara till hjälp och vad som kan vara dess motsats.
Man länkas från sida till sida och några är riktigt bra och användbara,och några inte till någon hjälp för mig i alla fall…men kanske för andra!
Jag försöker att hålla mig till det som hjälper mig.Som har svar på de frågor jag har och som kan vara användbart i mitt liv.
Tyvärr är det fortfarande så att vården ,och kö tiderna är under all kritik.
Finns Bup ens på riktigt?
Man kan ju börja undra…
Hur kontaktar man dem?
1177.
Okej.
ombud åt barnet.
Men det är ändå inte tillräcligt.Barnet har inget ärende där.Än.
Så man hamnar på något sätt i en kö som finns,på låtsas???
första kontakten som det heter,hjälper till att stötta och lotsa till någon som man kan boka samtalstid med.
Bra.Jag försöker.
Tyvärr.du kan inte utförasådana tjänster när du är ombud.
Barnet själv får försöka.
Men då är det för litet för att boka egna tider osv…
Jag vet att det låter sjukt och påhittat,och jag önskar inget hellre än att det vore så.Men det är sanningen.
Tyvärr.
En remiss är skickad.
Åh vad bra-då är man med i rullarna tänker man.
Men vad händer???
Inget.
inget
inget.
Första kontakten igen….
Man förklarar allvaret och vikten av att få hjälp.
Dm förstår det.
prova att skriva eller ringa till (man får ett nr eller hönvisning…
Sen då?
samma sak.
ombud kan ej utföra detta.
barnet för litet.
är det akut och fara för livet så ska man vända sig till akut psuykiatrin.
Det har jag inte behövt göra ÄN.
Till dig som har fått veta att en remiss är skickad dit-snälla berätta vad som händer sen?
Får man hjälp?
När,var och hur?
och hur fan ska man kunna kontakta dem-inte som förälder,vårdnadshavare eller ombud.
Och ungen är för liten själv…
Tacka fan för att ohälsa är det största stigande hälso problemet hos barn och unga.
Det finns ju ingen hjälp att få eller nå fram till???
tröttsamt.
upprörande och helt åt helvete galet …..tack för ordet.ursäkta rörigt och gnälligt.i morgon en ny dag med nya möjlighter.Bara att grabba tag i dem och visa framfötterna.
Bra natt, efter Uniteds 3 – 0 vinst i går, liket lever !!!!!!
Slut på mina tabletter, hoppas receptet är skickat, annars blir det inte roligt!!
Just nu känner jag bara, någon form av hopplöshet, vet inte varför??
Nu kan ju mycket bero på, att jag inte har min tablett, kan vara så?
Idag ska jag upp till prästen, för lite snack, blir spännande!
När jag läser min dagliga reflektioner, så handlar, det om mitt förflutna, den stämmer till stor del på mig.
Men jag blandar absolut inte in GUD, därför att jag har ingen tro, på något jag inte sett!!
Många blir förbannade, när jag nämner det här, gör mig inget!!!
Jag har genom mitt arbete med mig själv, lyckats med konststycket, att inte tro, att inte gjort 12 stegs programmet, så har jag gått andra vägar, för att hitta min lösning.
Jag får ju inte ( eller ska inte ) hjälpa någon annan, eftersom jag inte har 12 stegs programmet.
Eftersom jag tror på mig själv, att 10 års nykterhet, är en bra platå att stå på, så får jag kanske söka mig, andra vägar.
Det som är viktigast för mig, är människan framför mig!!!
Att sitta med den vilsna personen, som absolut inte klarar sig utan kryckor, där är länken till min egen frihet.
Några säger, Jan vi tar rygg på dig!!!
Det är fan större, än en miljon på banken!!
Jag har fortfarande en helvetes massa masker, som jag själv slåss med, men träning ger ger mig ändå trygghet.
Någon säger, du blir aldrig av med ditt sug, om du inte gör som det står i boken!!!
Hur kan man vara så säker på den detaljen?
Det finns personer, som har varit mer i skiten än jag varit, kan dom personerna vara nyktra, då kan jag!!
Tio år, är en otroligt lång tid, men är lika kort som nykomlingen, första dag!!
Känner jag till alkoholens dragningskraft, då tar jag inte det första glaset!!
Att skriva här, är inte så poppis bland några personer, men det hjälper mig, kanske någon annan, i sin nykterhet!!
Alkohol och droger börjar som en lek, men slutar för många, i en stor personliga katastrof!!!
Klart att ungdomar skrattar åt det här, dom vet ju inte bättre!!!
Men jobbar vi vuxna tillräckligt, för att få dom att förstå, det är inte en lek, det är rysk roulette, är kulan kvar till dig, är det du som åker ner i träsket???
Någon förälder säger, några öl skadar väll inte???
Många alkoholister ( det gäller mig också ) kände lyckan och friheten, redan efter första burken.
Dom flesta klarar sig helskinnat från den här tiden, men många blir kvar, i träsket!!
Pundaren säger, jag har inga problem med alkohol!!!
Men efter en stund, fan jag är ju både alkoholist och pundare!!!!!!
Börjar kanske med stark öl eller något billigt surt jävla vin, sedan kommer dom tyngre sakerna fram, för att komma längre bort, från verkligheten.
Jag hatar den här jävla skiten, men älskar människan!!!
När jag hör personer säga, dom får ju skylla sig själva!!!!
Att många vaknar med ett tungt huvud, kanske ett tungt sinne också.
Men när jag läser, om att polisens rop på hjälp, för att föräldrar ska ta hem, eller höra vad deras ungdomar håller på med!!
Frågan är ju också, bryr sig många föräldrar, vad deras tonåringar, eller yngre ungar gör??
Men dom flesta föräldrar bryr sig, och det är bra!!
Jag kan med ett rent samvete, skriva jag brydde mig, om att allt skulle funka!!
Mobilen hade ju inte kommit än, men telefonen var ju uppfunnen, men hur många gånger som helst, var gänget hemma hos oss, fast vi var hemma, eller inte!!!
Många tackar oss, för att dom fick vara hos oss, det är stort!!!!
Jag får på käften, när jag skriver, eller säger, föräldrarna ska fan, hålla koll på sina ungar!!!
Hur var du själv i den här åldern?
Det har ingenting med, hur det är nu!!!
Jag sitter ju här som alkis idag, är jag lycklig??
Idag finns alkohol mer öppet, men det som är det värsta, är alla jävla droger, samt droger som ingen vet hur det funkar!!
Hur spännande är det som förälder, att se sin dotter eller son, stå som en jävla zombi på gatan, utan att man inte kan nå honom.
Eller få ett telefonsamtal, din dotter( son ) har tagit en överdos, hjärtstillestånd, vi kunde inte rädda erat barn!!
Men det som är farligt, mitt barn skulle aldrig testa droger!!!
Hur fan vågar man bara tänka så??
När ” ALLA ” andra testar, hur starkt är då ditt barn?
Det finns ju droger på marknaden, som en enda test, är det sista ditt barn, testar på den här planeten.
Det gäller, att snacka hål i huvudet på sina ungdomar!!!
