Jag skrev och signalerade till alla instanser,för att vara på den super säkra sidan att INGET NYTT RECEPT skulle inkomma.
Jag tackade nej till fortsatt behandling.
Och för att göra det extra tydligt för dem och för mig själv så skrev jag varför.
Jag tackade för att ha fått uppleva smärtfria underbara dagar och nätter.
Ett helt nytt liv på många sätt.
MEN jag är inte beredd att sätta min nyktra drogfria tid,med livet som insats på spel.
Jag vill gärna fortsätta leva detta liv tillsammans med mina barn och min familj och med hela resterande dagar framför mig som ett oändligt stort buffébord av delikatesser som inte är fallgropar,återfall och missbruk.
Och mina varningssignaler togs emot med glädje och faktiskt stolthet från vården.
Men den allra största lyckan var inom mig.
Jag hade dragit i handbromsen.
Jag hade värderat mitt fria liv högst.
Jag hade gjort mitt klokaste och bästa val.
Jag är glad för det .
När jag vaknade i natt så var min första ta le att skiva till doktorn direkt.
Skriv ut för fan.Nu!
Tacksam för att de tankarna faktiskt bara är min rädsla som kommer fram och för att jag har ont.
Mera ont än vanligt och det är ett ypperligt tillfälle för besten som vilar med ett öga öppet,reda att sätta klorna i mig när jag minst anar.
Det är exakt såna här tillfällen som en beroendesjukdom visar sitt rätta jag.
Jag tänker inte gå in i någon tvist med min sjukdom.
Jag vet att jag har den.
Jag vet att jag alltid kommer att förlora mot den om jag går till kamp.
Så.
Platt som en pannkaka inför min beroendesjukdom väljer jag i lugn och ro att ha tillit till min allra högsta chef,min egen högre makt.
Och vad det gäller min fysiska sjukdom så kommer det inte att hjälpa mig att krypa ihop som ett ruttet avfall.
Jag behöver följa anvisningarna och programmet även där.
Oavsett hur ont och hur jävligt det än är och känns.
(Jag älskar livet,för däri finns ni)
Min mammas ord.
Min blivande tatuering nångång.
Och mottot som följer även mig.
Jag älskar livet, för däri finns vi//j.n
