En lång natt.
Fruktansvärd men jag försökte se allt det fina och bra i mitt liv.
Mina barn.
Min familj.
Mina vänner.
Mitt eget namn på dörren.
Jag försökte se bra saker som jag ådstakommit.
Och jag försökte förlåta mig själv för hyss och jävligheter som följt mig genom åren.
Jag såg vad jag gjort.
Och vad det hade drivit mig till.
Vad jag blivit till slut.
Och vad jag varit i större delen av mitt liv.
Det var svårt att se på det,eller tänka på det.
Men jag gjorde det igen som så många ggr förut.
Jag tänkte på hur allt det där drivit mig till den punkt och plats i livet som jag är just nu.
Jag har varit en container full av skit å skräp.
Mitt eget och andras med.
Inte för att jag var värd allt det där,utan mer för att jag inte riktigt visste något annat sätt.
Jag orkar.
Jag kan klara det.
Så har jag alltid tänkt.
Jag skakar på guvudet åt det där just nu.
Jag har grävt mina egna gropar,ibland har jag fått hjälp)
Men oftast mitt eget fördärv.
Inte alltid mitt ego,faktiskt även andra typer av defekter hos mig,man kan kalla det knäsvag eller superkrafter eller vad fan man vill,men det är så det är.
Jag har drivit mig själv till vansinnets brant.
Och det är där jag står och luftar tårna nu.
Jag är inte ens höjdrädd.
En tanke flyger förbi i huvudet.
Jag har varit högre än det det högsta så jag borde inte ens rygga tillbaka av höga höjder.
Men det är såklart en stor skillnad mellan påtänd och hög som ett höghus och att stå med fritt fall framför fötterna.
Nu eller aldrig behöver jag bestämma mig.
Orkar jag mera.
Eller inte.
För att utesluta oro och misstankar om suicidala tankar så är detta inlägg inte skrivet ur den aspekten.
Inte de tankarna alls.
Jag älskar livet.
För häri finns ni.
Men däremellan finns så satans mycket mer.
Och det är just det som ger mig 2 val.
Jag kan lägga mig ner,fosyerställlning,dra en skam filt omkring min äckliga kropp.
Jag kan ge upp.
Sluta orka.
Sluta kämpa.
Bara ligga här som ett avfall.
Eller så väljer jag att se ett litet ljus nånstans.
En liten kraft källa.
Varsomhelst .
Tacksam för att det spinner rejält i huvudet i dag.
Det fungerar trots allt.
Även om det typ går baklänges i slowmotion.
Men jag tänker på mitt val.
Jag vill fan i mig inte ingå mer i gussefars top elit styrka med bragdmedalj som säger att jag tillhör den som kämpat väl.
Jag orkar fan i mig inte ens flytta på ett gruskorn .
Top notch.
Visa framfötterna och gör ditt bästa.
Jodå.det ska jag.
När ”du”slutar sparka undan benen på mig.
Ps.
Jag står upprätt fortfarande.
Och om jag ramlar-så kommer jag att resa mig.
Kanske inte direkt.
Men tillräckligt snabbt.
Ett ögonblicks verk .