Det är något alldeles speciellt med att oavsett vad som står i vägen,hur smärtsam och kämpig natten varit,Ändå kravla sig upp och göra go frulle .
Igår var det strandhäng från tidigt till sent.
Jag var faktiskt med ut i vattnet,ända till knäna.
Det räckte tyckte jag just då.
Sedan satt jag i den stekheta solen på min handduk med en känsla av kärlek&hat.
Kärlek till livet,till värmen.till lugn och ro.
Kärlek för ärliga tankar och värdefulla känslor.
Tacksam som bara den.
Och då och då bröt jag stämningen med att ofrivilligt låta tankar skena i väg till harm.
Och genast med en enda tanke som var harm,aggression,ilska,så förblindades jag av det magiska och härliga runt mig.
Solen,värmen,den fördärvliga hettan.
Jag kom på mig själv med detta fenomen flera ggr.
När jag går in i off mode så tar det genast bort tjusningen i det som är fint.
Man kan säga att detta vidgade mitt perspektiv på hur illavarslande fort negativitet sprider sig och mörklägger .som en sorts pest som sprider sig.
Och som pestsmittad kommer jag inte att göra kloka,sunda val.
Jag kommer att vara för negativt smittad och då blir nog valen och livskvalitén likadan.
Skulle jag behålla nykterhet?
Drogfrihet?
Det ljuvliga livet?
Familj?
Jobb?
Vänner?
Och mig själv…?
Enkelt svar;nej.
Nej det skulle nog vara rent omöjligt.
För mig är lögnen den största inkörsporten till allt helvete som finns och som blir.
Lögnen,att JAG har rätt i att agera som jag gör (ibland)och så som mitt ego vill att jag ska anamma.
Lögnen att jag gör rätt i att agera på mitt sätt i situationer.
Lögnen att jag inte är det minsta egoistisk när det väl får grepp om mig.
Lögnen att jag vet bäst,mitt sätt är det enda rätta.
Andras sätt är okej men mitt står ändå över det.
Lögnen att jag kan hantera stress.
Press och lögnen att jag kan komma i tid.
Små enkla skitsaker,men ändå för stora saker för att blunda för.
Egoism.
Egoist.
Det låter inget vidare.
Men det hör till.
Det hör till min beroendesjukdom.
Jag vet att när min best försöker få mig på villovägar är det alltid med hjälp av lögner.
Lögner att jag kan hantera,ett glas vin kanske.
Klart jag skulle kunna ta ett glas vin utan att jorden går under och att allt blir förstört.
Det där är en fet lögn.
Den fetaste och den jävligaste.
Konsekvenserna av ett litet glas vin kommer alltid att bli de samma som innan,fast värre.
Så lögner har inte tillträde till mitt liv idag.
Ärlighet däremot är det enda som fungerar.
Man gör inte dumheter och skit i ärlighetens namn.
Jag behöver vara ärlig för att ha det livet jag har.
Som jag vill ha.
Som jag trivs med.
Det sägs att harm och ilska är rent livsfarligt för en beroende person.
Det är det.
Det är sånt som lockar fram egot.
Och lögnen.
Och ju argare man är desto närmare återfallet står man.
Saker som jag råkar ut för i mitt liv-kan få det att braka och knaka i hela huvudet.
Och det ställer till oreda i hela kroppen.
Självklart tillåter jag mig att känna ilska.bli upprörd och arg.
Men sedan måste jag göra något åt det-det som hänt)och jag behöver göra det på ett bra sätt.
Ja,det känns märkligt att agera så på någonting som ställt till det i mitt liv.
Kanske en person.
Instans.
Eller en affär som gått fel.
Oavsett vad-så behöver jag se det,känna det och sedan agera klokt.
Inte harmas.
Inte släppa in egot.
Som så många gånger förut i mitt liv-så finns min vän där i ur och skur.
Tacksamheten är obeskrivlig.
Vägledning.
Kloka ord.
Råd.
Stöd.
En dunk i ryggen och tumme upp när jag gjort rätt.
Och när jag famlar och svajar så får jag lov att förklara hur jag tänker,eller hur jag inte tänker.
Tack för allt.
//