Ett projekt i Karlskoga som heter :Grönt Försteg’som kommunen ligger bakom är förnärvarande min arbetsplats.
Vi odlar alla möjliga grönsaker,och detta skänkes sedan till ett äldreboende här som tillagar sin egen mat och till Bullerdalens förskola som också lagar sin egen mat.
Jag förstår lyckan både för kockarna,personal och såklart för de äldre och för barnen.
För mig känns det som ett hedersuppdrag att rensa ogräs,plantera,plöja,vattna och hålla igång odlingarna.
Speciellt när jag vet hur uppskattat och betydelsefullt det är hos dem vår skörd hamnar hos!
På många sätt är det här en perfekt arbetsplats för mig,jag jobbar med kroppen hela tiden,och jag sparar på min energi som annars i slutet av arbetsdagen varit helt kaputt.
Jag hamnade här av en slump,eller så var det nog meningen.
Det var inte bara en tillfällig jobbtjänst att göra.
Den ingår i min rehabilitering som är att hjälpa kroppen och knoppen att samspela och fungera så bra som möjligt.
Även efter att arbetsdagen är slut.
Och att fungera dagen efter också.
Återigen,Tacksamhet som omsluter mig.
För några månader sedan var jag nästan förtids pensionär.
Idag är jag långt långt ifrån det.
Jag tror att jag lyckats hitta mitt eget nirvana som jag skrivit om tidigare.
Mitt nirvana där jag är så smärtfri som möjligt.
Och där jag fungerar i både kropp och själ.
Jag kan inte minnas när jag mådde så här bra och hade så lite besvär med höfter,rygg,nacke och överkänsliga smärtcentrat verkar lagt sig på vilning.
Det känns onekligen som ett stort framsteg att få uppleva och vara i detta!
Jag har full uppbackning från läkare och sjukgymnast och det verkar som vi delar glädje känslan över att ha tagit ett kliv framåt med fantastiskt resultat!
Jag sträcker på mig för att jag faktiskt är stolt över att jag stått ut med ständig värk,och för att jag följt planering till punkt och pricka.
Tacksam över att få uppleva det som jag kallar mitt eget nirvana.
Inte med hjälp eller tack vare medicinering.
Utan för att min kropp behöver arbeta och vara i gång,då mår den prima uppenbarligen!
Aktivitet och motion är utan tvekan även den absolut bästa medicinen mot adhd.
Jag som är en grubblare och alltid har tio tusen påtänkta tankar och lika många frågetecken i huvudet-får nu möjlighet och tid att reflektera mycket.
Många frågetecken suddas ut och de påtänkta tankarna och funderingarna får oftast sitt rättmätiga slut.
Ångest och oro håller sig undan och jag känner mig mera tillfreds.
Mera lugn och definitivt harmonisk.
Men dagarna går fort,fortare för varje dag som går känns det som och nu dröjer det inte länge innan det är dax att inta skolbänken igen.
Både för mig och för barnen.
Jag ser fram emot att få börja,samtidigt som jag redan nu våndas över att bli stilla sittande .
Men bortsett från det så älskar jag att plugga nu.
Att sommmarlovet snart är över är inte lika rogivande för alla.
För någon knyter det sig i magen bara tanken på att ’plikten’snart kallar.
Att lata dagar är över och förbi.
Att krav och en oerhörd press och stress snart är vår vardag igen…
Kontakten med bup, och utredningen som lovades att göras under sommaren-den har uteblivit.
Trots att vi blivit lovade att detta skulle vara klart innan skolstarten-så har det inte ens startat.
Ingen kallelse.
Inget möte.
Inte ett knyst.
Som om det aldrig funnit ett behov.
Som om problemen inte ens funnits.
Kanske har vi ramlat mellan stolarna vad vet jag?
Vad jag däremot vet med säkerhet är att det är mitt ansvar att se till att göra varje dag så bra som möjligt,både i skolan och hemma såklart.
Jag kommer att behöva kräva anpassningar och stöd och även följa upp dem.
Jag behöver tvinga lärarkåren att höra av sig omedelbart om en dag inte varit bra.
De tyckte det var märkligt och kanske besvärligt?
Och de förstod inte heller riktigt varför jag krävde det?
Jag förtydligar att för oss betyder en dålig dag ett stoooirt steg bakåt.
Att hamna på minus och få börja om igen och igen och igen.
Om man istället försöker jobba för att vara på plus och ha bra skoldagar-då behöver man ligga steget före.
Steget innan minus.
Mycket av min tid kommer att gå åt till att ösa positivitet och beröm.
Och att förbereda inför en ny skoldag.
Läxläsning.
Att göra livet efter skolans slut så avslappnat och kravlöst som möjligt.
Att göra egna veckoschema.
Mat och sov rutiner.
Att trixa till hjälpmedel och nya känslor kort.
Att räkna ut hur mycket och hur lite energi saker och ting tar och hur vi bäst fyller på med ny energi.
Att peppa.
Stötta.
Men,det är fortfarande sommarlov och vi tänker ta tillvara på varenda sekund.
Att ge upp är aldrig ett alternativ.
//j.n