Det stämmer.
Tid är respekt.
Att vara i tid,att komma i tid -det är att visa respekt.
För mig personligen så är tid en kamp.
Många tror att jag inte ens kan klockan.
Andra tror att jag fullkomligt skiter i klockan,att vara i tid och att komma i tid.
Tyvärr är det en av mina största hinder i livet,just det där att vara i tid.
Att passa en tvätt tid,
Att komma på bokade besök i tid.
Att komma till jobbet i tid.
Allting,oavsett vad som handlar om att vara i tid-är svårt för mig.
Kanske för att jag är korkad och lite dum i huvudet,kanske för att teorin som psykologer och trauma behandlare faktiskt presenterade för mig ramade in mig ordentligt och satte sig mitt i prick.
Men det spelar ingen roll.
Vikten av att komma i tid-den gäller.
Oavsett diagnoser.
Oavsett vad anledningen till svårigheten är.
Att komma i tid verkar vara det viktigaste som finns.
Man blir p något sätt ett sjaskig person när man inte dyker upp på avtalad tid i tid.
Man blir inte någon att se upp till och respektera direkt.
Man blir automatiskt respektlös.
Man skiter ju uppenbarligen att komma i tid,man strutar i att någon väntar.msn bryr sig inte och man blir i andras ögon respektlös.
Jag har full förståelse för det.
Jag förstår hela tankesättet och meningen och vikten av hur viktig tiden är.
Men ändå….
Så brister tiden för mig.
Hur ogärna jag än vill.
Hur mycket jag än försöker.
Förbereder.
Det går inte.
Jag har aldrig någonsin struntat i tiden-med flit.
Eller för att jag inte haft lust.
Eller ork.
Eller engagemang.
Ibland har det varit en utryckning (den senaste gången)
Min ’man ’och jag fick ett sent telefonsamtal där vi var tvinga att slänga oss på cyklarna mitt i natten pga att det hänt en sak.
Natten övergick till tidig morgon och när jag kom hem så somnade jag pladask.
Utmattad.
Orolig.
Och eftersom jag hade en väldigt viktig tid stt psssa tidigt på morgonen,så ställde jag massor av alarm innan jag föll pladask i sömn.
jag sov för djupt och inte hörde vare sig telefonen eller alarmen och missade såklart den viktiga tiden.
Men det var inte det värsta.
Det värsta var att någon annan hade ställt upp som hjälp,ordnat bil och även gått upp tidigt för att hjälpa mig med detta.
Personens egen rutin blev omkullkastad och kanske stressigt och jobbigt-och så kommer jag inte.
Jsg svarar inte i telefonen ens.
Jag förstår ilskan och frustrationen där.
Och jag har full förståelse för att det var droppen.
Jag förstår också att mitt beteende är störande och påverkar negstivt.
Jag har full förståelse för det.
Eftersom jag vet hur viktigt det är att som i detta ex att personen själv behöver lugn och ro och så vidare.
Jag förstår och respekterar när någon tar avstånd pga detta.
Jag fortsätter att sakna min vän och kanske när tiden står stilla-kan vi ses igen?