Släpper mina prestationer och utan att ta i betänk om detta ens är gynnsamt för mig- och för andra,
Det brukarkännnas viktigt att göra bra,vars bra.tänka bra.uppträda bra.och att få något vettigt och användbart för någon annan än mig själv bara,men just nu så är det lixom bara så…jag är ett stort uppblåst ego helt enkelt.
Och jag tycker fruktansvärt synd om mig själv.
Synd om mig för hurdan den senaste tiden varit.,med elden i magen,kräkningarna.
Uppblåstheten.
Att bli mätt,proppmätt på att bara se mat.att känna lukten av den och bli proppmätt av det.
Att vara så mätt att jag inte ens kan få ner lite vätska.
Och kräkningarna.
Tröttheten.
Orklösheten.
Yrsel och lite förvirring.
Det har känts så galet och fel.
Men jag är inte bara en egoist,jag är ju trots allt en fegis oxå.
Så att hålla det för mig själv,blev ju ett utmärkt sätt att dölja det,för de runtomkring,och framför allt för mig själv.
När ingen annan visste,så blev det lättare för mig att blunda för det.
Knäppt.och lättare att förtränga för mig.
Äh det är ingen fara.
Mara lite för mycket stress förr.
Allting handlade om förr,
Stressen sedan förr,alkoholen från förr,
Oron från förr,
Den eviga jakten från förr,
Skammen.
Att inte ens ha tillräckligt mycket pengar för att köpa toalettpapper-det hämtade jag gratis på bensin stationerna på nätterna…inte lambi direkt men det funkade.
Att vara så påtänd att mat och näring var en fabel,något påhittat och som saknade betydelse för mig.
Jag hade min egen kostcirkel.
Min tallriksmodell.
Enkel och tafatt.
Men dyr.
Så dyr att varenda krona gick dit.
Det var högsta prioritet.
Min tallriksmodell var en flaska Rosita.
Helst en stark cider först.
Sedan Rosita.
Och som huvudrätt en rejäl pump med färdig löst livsuppehållande amfetamin i.
Efterrätt var det vita lilla pillret(när jag skrapade ihop dem i handen då såg det ut som en enda,och jag tyckte det såg mera angenämt ut,eller så skämdes jag över att vara så ömklig som behövde så många för att komma i ’den rätta västen ’.
Eller det rätta måendet faktiskt.
Magsår och magkatarr det följde med mitt leverne.
Inget gott utan ont.
Faktiskt så kändes det så.
Att allt skit var nödvändigt och livsuppehållande.
Det andra var det onda.
Magsår.
Magkatarr som jag beordrades vara rädd om och ta väl hand om.
Det lovade jag såklart.
Och jo,jag skötte det bra de första dagarna.
Skonkost.
Kokt fisk utan någon annan tillsats än vatten.
Medicin(plåster mot såret)
Och mera medicin för att lindra .
Jag förstår att jag till slut fick ett blödande magsår.
Jag minns oxå att jag förbannade alla jävla måsten och krav från samhället.
Alla tider att passa.möten att infinna sig på.Gör si,var så,gör om,sluta knarka för Guds skull….
Vem skulle inte fått magsår av att leva i den pressen???
Ja,jag vände som sagt allt som inte hörde till min tallriksmodell eller på något sätt var livsuppehållande för mig-som något jobbigt.bedrövligt och plågsamt.det stressade mig.och magsåret var beviset.
Nej det var inte mitt eget levernes fel.
Jag gjorde det jag kunde,
Och resten kunde jag tacka samhället och omgivningen för.
Alla som hade pekpinnar om vad jag borde göra åt mig själv och mitt liv.
Hur jag borde leva istället.
Vad jag borde försöka äta i stället för att mata mitt blodomlopp med nya stick i armen.
Det var allt tjat och allas krav på mig som drev mig till vansinne.
Tänkte dom
Inte på att jag var en trasig människa som inte kunde överleva ens en minut utan mina substanser?
Fattade de aldrig att jag var så klen och ynklig att jag inte ens vågade känna efter.
Vågade inte känna någonting ens.
Om jag plötsligt skulle stå utan min rustning i rus ,så skulle jag falla ihop och gå sönder direkt.
Ett blödande magsår var ingenting att dras med jämnfört med en fullständig kollaps.
Jag tror att det var då som min mage lovade att kasta bort skygglapparna.
Magen skulle härmed och för all framtid tala om för mig klart och tydligt hur jag egentligen mår.
Den skulle komma att bli min kompass.
På många sätt och vis.
Den larmade när jag var orolig.
Ensam.
Trängd.
Glad.
Förväntansfull.
Hungrig och proppmätt.
Trött och pigg.
Allt,allting rapporterade den till mig.
Och jag kunde inte blunda för det längre.
Mina skygglappar var ju bortkastade.
Jag hade gjort en helomvändning av mitt liv.
I perioder så åt jag bra.
Lite nyttigt och med mindre socker i.
Men den nyttiga perioden avlöste alltid en annan,lite mera ohälsosam.
Då åt jag som om jag försökte äta ihjäl mig.
Och socker,det var ett måste.
Att äta var fjärde timme,det var inget för mig.
Antingen så åt jag eller så gjorde jag det inte.
Antingen var jag hälsosam (en stund)
Eller så var jag dess raka motsats.
Jag berusade mig inte längre med alkohol,tabletter och amfetamin.
Och samhällets plågoandar hade nu blivit mina finaste vänner.
Jag äcklades dock alltid av att känna mig fet.
Samtidigt som jag var för mätt för att orka göra något åt det.
Eller vänta nu…
Jag gjorde massor och jag orkade alltid kämpa på.
Med knorrande mage.
Mätt och belåten eller obelåten.
Jag tänkte alltid,att när detta problem är löst(oavsett vilket skit jag stod inför)när det är över-då ska jag börja ta väl hand om mig på riktigt.
Om 10 dagar kan jag -om jag gör det jag ska och behöver-få sträcka på mig och vara tacksam o stolt över att ha varit befriad från liv i mörker,rädslor,känslokyla,sorg och evig saknad efter mina barn i 6 år!
Va?
Omg.
Herregud.
Helt underbart.
Värt varenda kamp.
Uppförsbacke.
Tårar.känslostormar och allting som hör till livet,
Jag har gjort en hel del bra saker under de här åren.
Men jag har också glömt min viktigaste kompass.
Jag har haft för bråttom för att ställa saker och ting tillrätta.
För att hinna med och för att prestera så mycket som möjligt.
Jag lever lite mera hälsosamt.
Äter lite mera hälsosamt och nyttigt.
Chiafrön varje morgon tex.
(Och en Treo då och då)
Och i perioder mera socker,mera onyttigt.mera vulgärt äckligt ätande.
Och däremellan har jag hållit igen.
Lyckats gå ner något kg.
Och belönat mig med ’Well – Done’,varsågod en pizza och choklad bit till mig)
Magkatarr och litet skrapsår i magen-det får jag nog leva med resten av mitt liv.
Så har jag tänkt.
Ibland slår det runt i huvudet på mig och jag inser vikten av att ta ta väl hand om kroppen på riktigt.
Då plötsligt ser jag det stora sammanhanget ,hur allting i min kropp måste jobba tillsammans för att fungera.
Och så förvandlas jag till miss Hälsa en tid framöver.
Men ändå,så säger min kompass i magen att det inte är okej.
Stressen i mig tar aldrig pause.
Oavsett om det är samhället,min omgivning,min arbetsplats,vänner,barn,osv -oavsett om ingen annan stressar mig,
Så är jag lik förbannad stressad.
Inte bara lite små stressad.
Hyper stress.
Alarm klockorna tjuter i min kropp och ibland förväxlar jag det med mina tinnitus.
Sånt gör man bara om man är super stressad)
Magsyra är stark men stressen är starkare och tillsammans är de frätande.
Om det är de som patrullerar i kroppen dag som natt,dygnet runt,dag efter dag och år efter år-
Då spelar det till slut ingen roll om jag är miss Hälsa resten av livet-det är liksom lite försent.
Det skulle kanske underlätta-
Men kompassen skulle ändå visa på ”oväder”på orkaner och vulkanutbrott och på ett alltid öppet sår som väntar på att få explodera ordentligt.
Snacka om att bränna sina skepp i båda ändar…
Jag var hemma från skolan i går för att natten varit lite ’tuff’.
Lite snäll mat i magen-som tas emot väl men inte behålls…
På morgonen reste jsg mig upp och jag fixade vår morgon på det sätt som jag alltid gör.
Vinkade hejdå till barnen och sprang sedan in till sängen.
Jag frös.
Var iskall.
Kaffe?no way.
Jag var både hungrig och proppmätt .
Febrig.
Och kompassen i mig var betungad.
Jag valde som alltid tacksamhet även den morgonen.
Att tacksamheten landade i att jag faktiskt hade möjligheten att ligga blick stilla i sängen hela dagen det gjorde mig ännu mera tacksam.
Jag stängde till och med av ljudet på telefonen.
Om jag bara ligger stilla och kan sova bort det här,så kommer det att bli bättre.
Och jag gjorde det.
Jag log stilla.och jag sov.
Jag var stressfri.
Eller vänta nu?
Faktum är,att inte ens i vila,är jag stressfri,avstressad eller avslappnad.
Jag försökte avslappningsövningar.
Att andas rätt med magen.
Att njuta av stillhet och ro.
Och jodå jag lyckades med det så länge som jag manade mig själv till det.
Så fort jag övergår till autopilot där allting borde sköta sig på bästa möjliga vis,utan att jag medveten-andas och relaxar -min autopilot är nog felinställd sådet skriker om det,.
Den fungerar genom att ofungera.
Läkarbesök med gastroskopi i dag väntar mig.
Tacksam för att det är efter lunch och inte nu.
Jag hasar ner i sängen under dubbla täcken.jag fryser långt in i skelettet.
Jag är hungrig som en varg men tanken på att äta nu gör mig spyfärdig eftersom jag känner mig proppmätt.
Mina läppar är skrovliga och torra.
Jag måste dricka.
Inte bli uttorkad igen.
Brevid sängen står vattenflaskor,liten saft flaska och lite juice.
’Drick så mycket du bara kan’drivk drick drick.häv i dig lite i taget.
Mm.jag vet .
Jag vet också att priset för otörst-är att jag ofrivilligt kommer att kräkas inom kort.
Jag vilar först.
Dricker sen.
Kan förövrigt inte låta bli att tycka att läkaren är väl drastisk.
’Jag vill utesluta det bästa,och så säger hon det där ordet som får klockorna att stanna.
Cancer.
Vadå Cancer?
Jag vet ju att det är min magkatarr bara.
Jag vet det.
Jag känner igen symtomen.
Jag kan min kropp.
Känner min mage.
Och jag vet att det snart blir bättre.
För att det ska kunna bli bra,
Behöver jag rätta till felinställningen på autopiloten först.
Jag behöver mitt eget Nirvana där allting är i samklang .
Platt som en pannkaka inför sådant jag ej kan styra över,men definitivt villig att göra det som krävs,oavsett vad jag tycker,tänker och känner inför det).
Allting ordnar sig!
//j
