Att bara få vara…

Såsom man är.

Stor och vuxen ena dagen och liten och lite skraj nästa.

Jag möter människor dagligen som är stora och sturska,de har som en armé av osynligt försvar runt sig.

Ingenting kan nå dem.

Ingenting kan ’klå’dem.

De klarar sig själva vill de gärna säga.

De bryr sig inte så mycket om vare sig det ena eller andra.

De är liksom lite för stolta och starka för det.

Ibland har det räckt att slå armarna omkring en sådan person.

Och viskat,-hur mår du egentligen?

Då rinner både storhet och stolthet och att klara allting plötsligt av dem.

Personen verkar gå sönder på något vis.

Och skäms.

Tuffingar gör inte så här.

Sånt är för veklingar och känslomänniskor…

Jag möter även dem,’känslomänniskorna’.

Hela deras väsen är en enda stor känsla på något vis.

Hela deras existens är buren av en känsla,En känsla just i stunden eller känslor som kommer och går,sakta eller i rasande fart.

Det händer såklart att dessa olikheter stöter i hop med varandra,

Ibland bildar de en pansarlänk tillsammans.

Och ibland är de motpoler till varandra och ju mer de närmar sig varandra,desto större blir motpolen.

Ibland är det ok att vara en ’trasig psnsarlänk’.

Ibland är det otänkbart,oacceptabelt.

Agera eller ta ett steg tillbaka?

Det borde inte vara svårt val.

Ibland kan man tycka att det borde välja sig självt.

Men det är inte lätt något av det.

Hur man än gör ,så kan det vara det som utlöser ett världskrig.

Jag möter människor som står och tittar på,som bakom kulisserna.

Jag möter  människor som utan att tänka sig för står mitt i allting,utan att ens veta om eller förstår det själv.

Att stå i mitten kan vara en utmanande plats.

Och en trygg plats.

Det beror på.

Omständigheter.

Uppmärksamhet.

Närvaro.

Att möta människor som behöver ilska för att få utlopp för det som skaver innuti och som inte kan sägas med ord,kanske för att man inte förstår själv,eller inte fått lära sig att hantera sina känslor,att acceptera dem,att våga vara sig själv.

Människor som väljer tystnad.

Av olika anledningar.

För att man inte har rätt verktyg att möta någon annans känslor?

Inte förstår känslor vare sig sina egna eller andras.

Människor som har ett behov av att berätta hur de mår och varför de mår och när de mådde så första gången och senaste gången.

De lever genom och i sina känslor.

De är glada.

Eller ledsna.

Uppvarvade.

Nervarvade.

Förstående.

Oförstående.

De är allt eller inget .

On eller off.

Lagom finns inte hos någon av dessa människor.

Balans är ordet som de alla önskar sig i julklapp .

Att sluta cirkeln och ta varandras händer-det är en väldigt enkel mening att skriva.

Men när man är mitt uppe i sin egen turbulens eller offside,om man inte vill eller kan sluta sig till cirkeln,eller om man inte törs eller om man tvekar på om man överhuvudtaget får plats däri-

Då är det lättare sagt än gjort att knäppa sista knappen på pansarlänken.

Innan man gör det behöver man på något sätt först och främst skala av allt som är motvals.

Man behöver plocka ner den uppvarvade på jorden igen eller ruska liv i den paralyserade .

Agera.

Läsa av.

Förstå.

Förstå vad ilskan egentligen är,

Och man behöver rätta alla i ledet-för en liten kort stund bara.

Så liten att man hinner länkas samman och få känna känslan av samhörighet och kärlek om så bara för en kort kort stund.en sekund kan vara allt som behövs för att ladda allas batterier med ny go kraft.

Att rätta alla i ledet betyder att plocka av allas olikheter en liten stund.

Att div diagnoser inte får ta plats just då.

Att rätta alla i ledet utan att trampa någon på tårna och utan att själv trampa i klaveret,det är minsann ingen lätt uppgift.

Det fungerar i allafall en gång av tio.

Och det är allt man behöver.

Man behöver faktiskt bara lyckas en enda gång-

För just den gången kommer för alltid  att  

Vara den man minns mest och starkast.

Den man längtar efter och behöver igen.

Det är den gången som visar vad trygghet är och hur det känns.

Den gången som säger att du är viktig och värdefull hur du än är.

Den gången som visar vad kärlek är.

Respekt.

Samvaro.

Närvaro.

Ärlighet.

Den gången är allting.

Har man bara en sådan gång-så kan man hantera de övriga nio som inte var busenkla eller blev som det var tänkt.

Den gången är som ett ess i ärmen-hörrni vänta lite.

-kommer ni i håg den gången när vi lyckades tillsammans?

Alla ler.

Oavsett mående.

Dagsform.

Känslomänniska

Oempstisk

Kontrollfreak

Slarvig

On eller off.

Man minns hur det var och det kändes,och vad den gången gjorde för allihopa,

Vi är belönings människor  allihopa och vi behöver bara en enda belöning för att  hitta flera.

Dom övriga nio är lärdomar.

Vi fastnar i dem ibland och har svårt att se hur någonting kan bli på något annat sätt.

Det blir lite mörkare.

Lite djupare vatten.

Lite tyngre steg.

Till och med tiden kan gå saktare .

Men så behöver man bara påminna om den där gången,när vi lyckades samla ihop oss och ta varandras händer.

Vi var bara.

Dem vi är.

Och vi ler.

Och får kraften och modet att ge oss ut på äventyr i livet igen,det är okej att göra fel.

Att gå vilse.

Att vara låg.

Att vara ledsen.

Rädd

Orolig.

Det är också okej att vara modig och stark.

Att vara den som föser in flocken i cirkeln igen.

Att knäppa knappen på pansarlänken.

Att lyckas möta varandra som vi är,det är att lyckas.

J.N