Det är  självaste julafton.

Granen är på plats och i år är det han som kämpat med att få dit belysningen alldeles själv.

Hans mage känns både hungrig och mätt samtidigt.

Han hade svårt att somna  igår eftersom mamman och pappan var bullriga och högljudda.

Han hade svårt att avgöra först om de var bullriga på ett bra sätt.

Eller ett dåligt sätt.

Ett bra sätt betydde att de förberedde för fullt,både med paket inslagning och matlagning.

Så hade det varit någon gång förut.

Men ett dåligt bullrande det kändes på något sätt i magen på honom.

Som om att han visste,men ändå inte.

Han ville veta men ändå inte.

Han låg och kramade sin nalle länge och hårt och försökte blunda men då blev alla ljud så mycket högre.

Han försökte att blunda och sjunga för nallen.

Då hördes det mindre,och det var skönt fast det gjorde honom mera orolig.

Nallen fick som vanligt önska sig ett godmorgon paket tills självaste julaftons morgonen.

Och nallen tyckte att han med skulle få göra det.

Så i mörkret till det bullriga ljudet önskade de sig en enda sak tillsammans.

Han kramade sin nalle så hårt han bara kunde,ju hårdare desto mera skulle önskningen slå in tänkte han.

Hans ärmar på pyjamasen var blöta eftersom han hade torkat bort alla tårar med dem.

-förlåt nallis,att du blir lite blöt du med.det är inte meningen.

Han tittar på nallen och säger,

-men är du också ledsen?

Vad har hänt?

Nallen berättar för honom att han är rädd.

Rädd för bullret och undrar om det kommer att bli så där som det var förra julen igen…

Han kramar sin bästis och vaggar honom såsom mamma brukade göra när han var liten.

Att vagga är att älska någon till ro brukade hon säga.

Pojken log för han kunde höra sin mammas röst säga just det där.

Han kom ihåg vaggningen och hur hon strök hans panna.

Hur hennes fingrar var mjuka och luktade så gott.

Han strök sin nalle så försiktigt och varsamt som han bara kunde.

Och viskade…-var inte rädd lilla nallis.

Jag är hos dig och jag skyddar dig ifrån allt läskigt.

Du ska få paket i morgon bitti av mig.

Det är julafton och vi kommer att få god mat och massor av paket.

Kanske inte allt vi önskar oss men nästan.

Det har mamma lovat mig redan.

Han somnade medans han vaggade sin nalle till trygghet och sömn.

När han vaknade ville han rusa ut i vardagsrummet för att få se alla julklappar ligga där under granen.

Men han hade lärt sig att efter bullriga kvällar var det en dödssynd att springa runt och göra oväsen.

Och det hade gjort honom till världens bäste smygare.

Han hade lärt sig att smyga så tyst att han knappt förstod det själv.

Han tog nallen i sin famn och när de hade lyssnat klart,och  inte hörde ett enda ljud från varken mamma eller pappa och inget buller heller-då började hans hjärta att slå så hårt att det nästan ekade.

Han tryckte nallen hårdare emot sig för att  dämpa ljudet.

Han tyckte om när bullret inte hördes men han mådde alltid illa när det var knäpptyst.

Hårstråna på hans kropp reste sig och utan att han visste eller förstod det själv så förberedde sig den lilla pojk-kroppen för att vara redo.

Redo att gömma sig.

Eller att försöka väcka mamma som hade ramlat och skadat sig blodig..

Eller för stt bli björnstark så att han skulle orka flytta på pappa som slog och kastade saker på mamma.

Han hade tvingat sig själv att glömma den senaste gången.

Men hans lilla kropp mindes exakt allting.

Det var därför den gjorde sig redo åt honom.

När han och nallis nästan var framme vid vardagsrummmet såg de att granen var omkullvält.

Nästan alla ljus i slingan hade fallit av och ingenstans fanns det ett enda ynka litet paket.

Det var tomt .

Han ville gråta men vågade inte.

Så han höll sig och reste upp granen igen.

Och nallis och han satte tillbaka ljusslingan igen.

Hans hjärta dunkade hårt och fort.

Vart är mamma nallis?

Han kramade sin bästa vän och torkade sina tårar med hans fluffiga päls.

Förlåt mumlade han.

Han ville gå och titta vart de var.

Men han sjönk ner just där som du ser honom nu.

Där satt han länge och ju mer han förstod desto ondare gjorde det i magen.

Han förstod bullret igår.

Han visste att julklapparna inte skulle ligga under den här granen.

Han visste att mamma skulle vara ledsen och gråta och berätta att de inte kunde köpa julklapparna pga av olika saker som hon inte kunde berätta för honom.

Han visste ändå.

Han visste vad de hade använt julklsppspengarna till.

Men han vågade inte säga det och han ville inte att mamma skulle vara ledsen mer.

Han satt som förstelnad och försökte röra sig,han var tvungen att titta vart hon och pappa var.

Men han kunde inte röra sig.

Han satt där och vaggade sin nalle och de blev trygga en liten stund.

Han hoppade till av ljudet utifrån köket.

Hjärtat stannade,eller slutade att slå så högt.

Det där ljudet kände han igen.

Det var korken på en sprit flaska .

Han viskade till nallen och till gud;

-jag önskar att mamma och pappa kunde bli som vanligt igen.

Jag behöver inget paket.

Jag önskar bara att allt blir bra igen…