Varför göra en sak i taget-när man kan göra två?

Eller tre

Eller fler?

Varför gå sakta när man kan halvspringa?

(Eller kuta sitt fortaste?)

Varför tugga maten ordentligt och länge,när man kan skopa i sig och hinna tugga å svälja kanske två eller tre tuggor på samma tid?

Varför göra ett djupdyk i soffan och ligga och titta på tv i lugn och ro-när man kan passa på att vika ihop ren tvätt och kika på tvn samtidigt?

Varför,varför varför,och varför inte?

Jag vet inte hur många ggr jag har fått förmaningar om att varva ner.

Att sluta stressa.

Att bara göra en sak i taget.

Att ta det lugnt.

Jag vet inte hur många ggr,men jag vet att det är någonting som jag har fått höra i hela mitt liv.

Att göra så mycket som möjligt på minsta möjliga tid,det är på något sätt det enda jag kan.

Det gör sig själv på något sätt.

Kräver inte ens hälften så mycket ansträngning som det gör att tänka på att göra saker utan att stressa.

När jag får frågan om varför jag stressar-så blir jag alltid mållös.

Jag vet faktiskt inte.

Vad jag däremot vet är att jag tyvärr inte stressar för att bli färdig fortare,och för att jag tänker ta en pause när jag är klar med det jag gör.

Det är just det där,att bli klar med vad det än må vara,som är kruxet.

Jag blir klar MEN innan jag avslutar en sak så har jag redan påbörjat nästa,och nästa och nästa.

(Resultatet?

Naturligtvis blir det halvdant.

Som det blir när man hastar sig igenom saker och ting.

Man kan ju tycka att man skulle lärt sig med åren.

Att man verkligen anammat att långvarig stress är direkt hälsovådligt.

Att det är livsfarligt och att stress och ohälsa faktiskt går hand i hand.

Jag vet att det inte är något påhitt.

Jag vet att det stämmer på pricken.

Men ändå-

Så verkar det liksom inte borra sig in tillräckligt djupt för att jag ska anamma det på riktigt.

För jag fortsätter bara.

Skynda skynda.

Gör så mycket som möjligt och gärna ännu mer på minsta möjliga tid.

Men varför?

Så vitt jag vet så har någon aldrig någonsin tvingat mig att skynda.

Aldrig krävt att jag ska göra dubbelt så mycket som någon annan.

Aldrig någon som bedömt mig som duglig bara om jag skyndat mig och hunnit med dubbelt så mycket och gärna lite till…

Och ingen har någonsin gett mig rött kort och utvisat mig pga att jag bara gjort kanske tio olika saker och inte hundra…

Ingen-

Alltså ingen annan förutom jag själv då förstås.

För det är så det är.

Det är jag själv som står med piskan i högsta hugg.

Det är jag själv som kräver av mig själv att hinna med minsann.

Det ör jag själv som betygsätter mina sysslor och antaganden och utefter hur mycket och hur många fler saker jag gör på minsta möjliga tid-utefter det dömer jag även mig själv.

Det sker automatiskt,och är ingenting som jag ens behöver fundera på.

Det sitter i ryggraden tyvärr.

Jag är långtifrån en rättvis och omtänksam domare,inte när jag dömer mig själv i allafall.

Med andra människor har jag däremot ett stort tålamod,överseende,och är omtänksam och förstående.

Och stöttande med.

Men dess raka motsats när det är gäller mig själv.

Och återigen så är det tyvärr jag själv som sätter upp målen.

Jag skulle aldrig råda en annan människa att göra på samma sätt  som mig själv.

Jag vet ju hur det tär på kropp o h knopp,men ändå när det gäller mig själv så är reglerna helt olika i jämngörelse  med någon annan.

Det är skillnad,tänker jag till mitt försvar.

Skillnad?

Hur och varför?

Öh…och så står jag för mållös igen.

Jag vet faktiskt inte.

Men jag vet att det är skillnad.

Det räcker tydligen för mig?

Det är okej att nästan jobba ihjäl sig,att göra så mycket som möjligt på minsta möjliga tid och som om det inte vore nog så måste det fylla kraven oxå.

Det måste vara bra gjort också.

Jag vet.

Det är galenskap på hög nivå.

Det är så långt ifrån hälsofrämjande som det bara kan bli och vara.

Jag vet det,men ändå…Så gör jag på exakt samma sak om och om igen.

Men varför?

Varför i helvete gör jag inte en tvärbroms då och tar det lugnt???

Varför gör jag inte på samma sätt som jag råder och förmanar andra att göra?

Varför är alla andra dugliga men aldrig någonsin jag själv?

Mitt i allt detta så gör kroppen ett lapp kast och slår bakut.

Det retar mig till vansinne-

För när kroppen är halvdan så hinner jag inte med lika mycket,

Och att ha ont är som en enda stor bromskloss…

Jag förbannar denna obrukbara kropp ( vet inte hur många ggr om dagen)

Jag lyckas ’glömma/förtränga att allting hänger i hop ju.

Om jag gasar på full gas utan att stanna till,utan att pausa,utan att ta rast och utan att ta hänsyn till mig själv överhuvudtaget så slutar det med att kroppen strejkar.

Fråga mig inte hur idiotisk en människa får bli och vara innan poletten ramlar ner-

Men tydligen väldigt korkad…

För idiotiskt och korkat är just vad allting är.

Det är fel.bakvönt.

Ohälsosamt.vansinnigt.

Respektlöst mot mig själv och alla  andra som faktiskt drabbas av min idiotiska livsform.

Det finns ingen välsignelse i att stressa ihjäl sig och inget högsta betyg i hur mycket man presterar på så lite tid som möjligt.

Det finns ingen oskriven regel och lag som säger att jag måste måste måste klara av allting och ännu mer därtill .

Min värdighet avgörs inte på hur mycket jag presterar och utför.

(Jag blir ingen bättre människa hur mycket mer jag än hinner med på en minut

Så…

Med facit i handen och väldigt väldigt lång livserfarenhet av konsekvenserna som är efterrätten på ohälsosam och respektlös stress-så är det hög tid att fan i mig slå av på takten.

Kanske sätta dig till ro och dricka en kopp kaffe i godan ro?

Kanske faktiskt hinna njuta av den goda smaken till och med?

Man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke-

Men man kan fan i mig inte heller springa sitt fortaste och förbi världs elit löparen )-genom sitt liv heller.

Inte om man vill leva länge och väl i allafall.

Man kan inte behandla sig själv och sin kropp som något pestsmittat kadaver heller.

Inte om man vill leva ett lyckligt liv.

Man kan inte hitta lyckan i hälsofarlig stress.

Däremot kommer man att hitta the fucking Wall.

Och man kommer att slå sig fördärvad när kroppen har lessnat ordentligt på riktigt.

Man kan inte räkna med att kroppen ställer upp om man fortsätter att pressa skiten ur den om och om igen,dag efter dag,månad efter månad och år ut och år in och vidare.

Man kan inte lägga skulden på haveriet på kroppen.

Det är inte dens fel att allting slutar att fungera.

Den är ju liksom ingen evighetsmaskin.

När batterierna är slut-då kan man banne mig hälsa hem oxå.

Så innan jag slår näsan i asfalten och inte ens förmår att ta emot mig-

Så tänker jag nu en gång för alla att lägga mig platt som den tunnaste pannkakan i världshistorien och bara ta det jäkligt lugnt.

Att jag dessvärre blir oerhört uttråkad(minst sagt)och rastlös så det skriker om det,det är en annan femma det.

Jag kommer nog på något att råda bot på det med.

Och by the way-det är ju faktiskt inte livsfarligt att bli rastlös heller.

Ingen har hittills dött av rastlöshet.

Men av att köra slut på sig själv- det är tyvärr förenat med livet får ett absurt plötsligt slut,vare sig man vill eller ej.

Ingen har avlidit hittills och ingen har någonsin tagit sitt liv pga att man slutar stressa.

Tvärtom.

Och ingen mänsklig varelse betyder mer än någon annan oavsett hur mycket eller hur lite man hinner göra på kortaste tid.

Jag vill inte förlora mitt liv,min hälsa och min framtid pga att jag skyndar ihjäl mig.

Det vore väldigt illa faktiskt.

Så nej.

Jag tänker inte förlora den matchen.

Jag ska vinna den.

Hurdå?

(Du e ju inte ens värdig typ eller?

Joru,det kan du ge dig på att jag är.

Jag är en värdig människa oavsett vad jag gått igenom,-

Trasslat mig fri ifrån och överlevt för makabra saker och händelser.det är ju för fan inte ens sånt som avgör huruvida någon är värdig eller duglig ens.

Jag tänker påbörja ett nytt kapitel i mitt liv.

Kan vara bland det svåraste för mig faktiskt .

Att slå av på takten och faktiskt njuta av livet.

Jag tänker inte längre straffa mig själv eller betygsätta mig själv utefter hur mycket jag gjort.

Det kommer från och med nu att vara öppet för mig i fika/lunch rummet.

Jag kommer att ha en stol där jag slår mig ner och äter min matlåda,eller dricker en kopp gott kaffe.

Jag tänker inte längre vara ’alltid redo oavsett vad’

Jag kommer såklart att ha jour för min familj och närmaste vännerna-men för andra kommer jag att bli som en skuggbild bara.

En skuggbild av mitt forna jag.

Den som hade dålig hörsel men tack och lov kom på att det berodde på att axlarna satt som klistrade uppe vid öronen och att det var roten till den dåliga hörseln.

Jag kommer att göra allt i min makt för att applicera att en sak i taget är mitt ledord.mitt mantra att följa.

Jag kommer att stänga dörren för stress.

Och jag kommer att hålla fast vid det.

Om det ändå tränger sig på så ska jag inte göra den sällskap.

Jag känner mig redo för att kliva in i ett helt nytt sätt att leva.

Ett sätt som tillåter en stunds avkoppling.

Som inte är dömande.

Som inte heller är avgörande för om jag är bra eller inte.

Kommer det att bli lätt?

Kommer jag klara det galant?

Öh.

Nja jag tror att det är lätttare att flyga till månen eller vår mest avlägsnade planet.

Men kommer jag att kunna stå emot alla negativa föreställningar som jag har om mig själv och den snedvridna uppfattning jag har om mig själv när jag ”inte presterar xxxl mega mest?

Svaret är lätt för mig.

Om jag vill åka rakt ner i helvetes hålet-då kan jag fortsätta leva som jag alltid gjort.

Lev så mycket som möjligt på minsta möjliga tid,obs och njuta av det om det ens är möjligt.

Eller,

Så anammar jag livet.

Jag har redan valt.

Jag valde livet tack och lov.

Och banne mig om jag inte gjorde det med bravur till å med?

Alltså anammade livet i lugn och ro.

Jag har druckit en kopp kaffe alldeles nyss och den smakade förträffligt gott faktiskt.

Jag satt skönt här i soffan-och jag känner hur välbehövligt det var för min kropp av få en liten andhämtning.

Med tanke på hur mycket min kropp gör för mig-så är det verkligen på sin plats att jag börjar ge tillbaka till den det den behöver för att orka vidare.

Jag har fattat nu hur tungt prestations ångest och piskor som viner:mera,du kan mer,ös på bara.mera mera mera’ faktiskt väger.

Det väger mer än något annat kg i världen.

Det kan inte ens vägas i vikt.

Men man märker det relativt omgående på hur mycket lättare det ärcatt ta ett steg tex.

Man orkar plötsligt räta  på ryggen.och man orkar stå ut med rastlösheten.

RaTlösheten väger som en fjäder jämfört med plågoanden stress.

Så se upp i backen:

Här kommer ett litet glädjerus i dämpad fart!