Kliver in på gymmet med en tyngd av ångest .

Ångesten är min slängkappa idag.

Jag vaknade i den.

Den släpper inte taget om mig.

Inte än.

Men jag önskar att gå ut härifrån lite lättare till sinnet.

Mindre oro.

Mindre ledsamhet.

Mindre skuld.

Mindre misslyckande känslor.

Mindre av plågasamhet.

Mindre plågad av att vara fångad u ett kroppsligt tillstånd som jag hatar.

Jag är ledsen.

Jag är frustrerad.

Jag är så långt ifrån mig själv.

Jag vill gråta.

Jag vill gråta i en trygg famn.

Hålla i en hand som vägrar släppa taget.

Men jag sluter mig som en mussla.

Vägrar att öppna.

Sparar allting .

Åt mig själv.

Det är mitt.

Och jag delar det inte med någon.

Jag kan inte.

Inte nu.

Och inte sen.

Att låsa in det är lättare.

För mig.

-varför är du så arg idag?

Jag svarar.

Men jag utelämnar den främsta anledningen.

Utelämnar och därmed bespar den som frågar.

I bland känns det som om ingen i hela världen känner mig.

Idag leven sån dag.

Ingen vet vem jag är just nu.

Ingen vet vad jag bär på.

Ingen vet varför jag gör si eller så.

Ingen förstår mitt sätt att vara.

Det är lättare för mig att låta dem klia sig i huvudet och fortsätta att inte glrstå mig.

För mig är det lättare.

Och väldigt  fegt.

Jag brukar säga att jag inte är någon fegis-

Öndå stoppar jag  ju huvudet i sanden,eller tittar bort istället för att stå öga mot öga mot det som är sant.

Fegt..

Ja 

Men å andra sidan vet jag inte varför det ens är viktigt att öppna upp?

En hemlig dörr.

Ett eget gömställe.

Någonstans att skrika ut ångest.

Någonstans att gråta tills detni te finns tårar kvar.

Nånstans att välkomna svarta  tankar.

Om livet Och döden.

Om atvara levande död men ändå livsnjutare.

Att finnas och att vara kedjad vid en fysisk kropp som hatar mig.

Och som jag hatar tillbaka.

Nåväl.

Nu är jag här.

När jag går härifrån kommer jag att vara lättad.

Det vet jag.

Att ge upp är aldrig ett alternativ.

Aldrig någonsin.

///// J.N