Orden kom till mig medans jag drack mitt käraste kaffe.

”sänk ribban och hoppa högre”…

Just då i den stunden kändes det både smart & klokt.

Det var sedan,när jag som alltid vänder och vrider på allting,försöker göra om, förbättra,ta bort osv-det är då som allting blir mest rörigt bara.

Det beskriver mig själv på ett relativt rättvist sätt (på gott och ont)

Att sänka ribban betyder FÖR MIG;att slå av på takten.Att inte gå all in ,nte överprestera.Att målet inte är att hoppa över både ribban och ställningen.

För mig spelar det ingen roll hur hög eller låg ribban är.

Om jag bestämt för för att ta mig över då kommer jag att göra det.(men det kommer att kosta blod svett tårar och utmattning och en hjärna som brinner.

Det är ingen lätt uppgift att alltid tävla med sig själv och mot sig själv.

Att sänka ribban hjälper mig föga lite med andra ord.

Att höja ribban förändrar ingenting.En tävling är en tävling och jag kommer att tävla även fast jag vet att risken finns att jag förlorar.

Jag är världens sämsta förlorare.

Och jag avskyr att göra fel.

Att inte klara av.

Att inte duga.

Jag ska snart hasta iväg på ett möte på högstadiet.

undrar vart jag ska lägga ribban i det?

Hm.

Jag tänker efter en stund och det bästa och nog det vettigaste jag kommer fram till är att gå dit med ”öppna armar”;Alltså att jag är öppen för info,för samarbete,för allt de kan erbjuda.

Och för dessas motsatser.

jag tar dem med öppna armar och går hem och klurar på mötet,vad som sades,lovades,krävdes och så vidare.Och om jag kan förändra något av det till det bättre-så ska jag försöka framföra den önskan.

Jag väljer att lyssna och närvara idag.