Ett steg bakåt behöver inte alltid betyda att det är i negativ klang.Det behöver inte vara något dåligt överhuvudtaget.

Under resans gång de senaste åren har jag fått lära mig vikten av att jag ”backar”.

Inte bara för mina barns skull men även för min egen.

Det har varit väldigt lärorikt på många sätt och bland det svåraste jag jag provat på att fullfölja också.Det ligger så långt ifrån min egen persnonliga natur att göra så-men när det började visade effekterna av det-då greppade jag det och håller i det än.

Att backa av rädsla,kommer jag inte att göra.

Eller för att tystas ner.

Det kommer inte att ske.Oavsett hur ljuvigt resultat det skulle kunna ge.Där går gränsen ändå.

Men att backa för att ge mig tid att formulera mina ord rätt…

för att ge någon annan detsamma-det är makalöst fint.

Och resultatet blir ett oftast ganska lättlöst dilemma som vi annars hade kunnat fastna i och vips-så agerar vi fullt ut på våra känslor.

Våra känslor är ju som stormiga hav.Luriga,de ligger alltid under ytan och väntar på att få fäste och bara explodera.

Inte bara ilska,detta gäller alla våra känslor.

Att hålla sig intll strandkanten i stället för ute på havet-känns mera betryggande.

Jag har fått lära mig att lyssna mera.

Jag ar fått lära mig att min närvaro är tillräcklig,…utan att jag presterar och agerar eller gör något.

Att jag bara finns där.

Det känns fortfarande väldigt märkligt att det kan vara så.

men jag har provat-och resultatet är för andra människor enastående underbart och till stor hjälp .

Livet just nu är tämligen vackert.

Både ute och i min själ.

Jag är lyckligt lottad och helare än på många många år.

Men även solen har ju sin mörka punkt,och jag har min jag med.

Ett prov i skolan som var viktigt för mig-gick såklart inte som jag hade tänkt och önskat.Det river i mig ännu.

När jag berättat om det så möts jag av hån.

Hur fan kan du vara missnöjd med det resultatet?

Jag brukar bita mig i tungan för att inte säga det jag är på väg att göra i all hast….(

Hur fan kan du vara missnöjd med det resutatet,du är ju godkännd med plus till och med…

Hur jag kan vara missnöjd med det ska du enbart skiti i och hålla käften)är jag på väg att säga.

Men så sväljer jag orden.

Varför ens försöka förklara.

Jag är ingen skrytmåns.det är inte det jag vill framhäva.

Ingen besserwisser.

Jag brukar inte heller berätta saker och säga att de gör mig lessen,om det inte är just så.

Jag brukar inte lura till mig lite likes så.

Så uppenbarligen så är just detta inget ens att föra någon diskussion om-eftersom  en av oss-inte överhuvudtaget vat vad och hur det påverkar mig…

Men det är min egen huvudvärk och jag försöker att jobba även med det.

Jag tycker inte om att göra halvdant,halvbra.

Vill lägga till att allas våra mål är olika.

Allas vinster är olika.Trots att det är på samma ”spelplan”.

Men det som är en vinst för dig-är kanske inte detsamma  för mig.

Jag vill vara övertydlig med att säga att jag endast hårddrar mitt eget målsnöre.

och jag dömer enbart mig själv.

Ingen annan.

Och kommer heller aldrig att göra.

Vissa dagar är jag strängare mot mig själv.

Och en annan dag -kan jag glädjas åt att ta mig ur sängen.

Det är en vinst i sig.

Två helt olika saker.

Hursomhelst.

En underbar tid ligger framför våra fötter.

Och att njuta en dag i taget det passar förnämligt bra.

Jag är stolt över mina med resenärer som verkligen kämpar och visar framfötterna med ett leende.

Men alltför sällan tackar jag de människor som gjorde det möjligt för oss att få uppleva det här.

Vänner som på riktigt fanns där.

Vänner som på riktigt inte sträckte ut en hand utan öppnade en hel famn.

Vänner som på riktigt stått ut med att på något sätt delat och levt i kaoset och helvetet som varit.

Utan er hade jag aldrig klarat av eller orkat stå ut.

Jag hade ramlat ihop som ett korthus och virvlat i väg till ingenstans som ett förvirrat tunt och ensamt höstlöv…

Älskade vänner på riktigt.

Hur kan jag någonsin gottgöra er???

Jag vet ju att personen som äger denna sida tex-han behöver semester från mig-hahaha.Fullt förståeligt.

Jag respekterar det.

Men är ändå inte längre bort och alltid redo att rycka ut om jag mot förmodan skulle behövas på något sätt!!!!

Jag planterar blommor i år igen.

Deta här året kanske de blommar ut på fullo.

Förra året var det sparsamt.

Jag förstår varför.

Men nu-borde de explodera i blommning.

Sidovinster i livet av alla de slag.

Ingenting kommer eller görs av sig själv.

Men friheten att leva ett underbart liv till slut-den kommer alltid.

Så att ge upp är aldrig något alternativ.

Aldrig.

Tack för att ni finns mina vänner.

tacksam för livet.

Jag älskar livet-för däri finns ni.

Nu ska jag kidnappa delar av min familj och lufsa ut i skogen och bara njuta.

Kramar!!!//////