Det här är inget självömkan, eller hur jävla duktig jag är, utan försöker förstå, hur jag klarade av, skitsnacket från handläggaren.

Allt började när jag var som sämst, när funderingarna bara snurrade i skallen, det är fyra dagar i hemmet, ångesten håller på att ta mitt liv, då ringer min handläggare på Försäkringskassan, jag ska se till att du kommer tillbaka, in i arbetslivet.

Vi har en trestegsraket, som gör att du ska fullfölja allt vi ger dig, så är sista dagen hos oss, i slutet av oktober.

Det som slår mig nu, det fanns ingen förståelse, utan jag var en av dom i samhället, som skulle skov mig, på skattepengar.

Jag skulle ha papper på allt, mina besök hos mina läkare, även mina besök på psyk.

Fast jag gjorde allt och mycket mer, så drog handläggaren till skruvarna runt mig, mer och mer, fast jag tog tag i min alkoholism, arbetade med min ångest problematik, så var det inte bra, det gick för sakta, Karlskoga hade vid den här tidpunkten, för många procent, på samma lista, som mig, så jag skulle vara tvungen att möta Försäkringskassans egen läkare, för en bedömning.

Jag hade gjort precis vad min handläggare sagt till mig att göra, ändå var hon inte nöjd.

I det här läget känner jag mig långt ifrån ett arbetsliv, men också en tanke på mina arbetskamrater på bryggan.

Så det fanns bara en sak att göra, öga mot öga med min handläggare, det är faktiskt mitt liv, hon ska fan inte dra ner mig i skiten igen, med sitt jävla procent snack.

Vi träffades, det blev en massa hårda ord, hon hotade att utförsäkra mig, mitt svar var, det är helt okej för mig, det är mitt sketna liv, där ska fan inte du gå in och gröpa i!!!!!

Jag förstår samtidigt, det här kommer bli tuffa konsekvenser för mig, jag är långt ifrån återställd, min kropp funkar inte.

Min läkare säger bara, det är uteslutet för dig att arbeta just nu, det kan kosta dig ditt liv!!

Min terapeut, säger i ett samtal med mig, du kommer aldrig att kunna gå tillbaka till ditt arbete igen, i alla fall inget arbete med stress och press.

Jag får ihop en samling till ett möte, där min chef, min terapeut, min läkare, min handläggare, och så jag själv.

Där jag fick prata om mitt mående, mina framsteg, mitt arbete med min nykterhet, mitt arbete att leva i just nu, ha ett liv utan press och stress.

Min läkare och terapeut la fram, Jan måste ses för vad han är, han har försökt ta sitt liv, han har levt i stress och press, han är totalt energilös, han kommer inte att komma tillbaka till ett arbetsliv igen.

Medhåll från min dåvarande chef, som också höll med om, hur läget var för mig.

Men min handläggare gav sig inte där, då ger jag Jan en tid, hos våran egen läkare, som får ge sin egen bedömning.

Här räddar min läkare och terapeut mig, du ska bara ha klart för dig, du rör inte Jan!

Jag tackar för vad dom här tre gjorde för mig, ett fantastiskt stöd, stort tack!!!

Hur många är det inte som får hålla på, att försvara sig, hur sjuk man än är.

Direkt efter mötet, bara någon timma efter träffen, så ringer telefonen, hej jag heter ……, och är din ny handläggare, vi lägger in dig i rullarna igen, om du får några problem, så hör du av dig!!!

Min tanke vara bara, är det dolda kameran????

Helt plötsligt, släpptes en hel del tyngd från mina axlar, jag höll fan på att släppa en tår, av ren jävla glädje!!

Men hur många drivs in i ett fördärv, av handläggare som sitter med sin jävla manual, eller vet bättre än riktiga läkare????

Tack för hjälpen!!!!!!!

Kram!