Det heter i folkmun ibland “suput”,alkis,knarkis,knäsvag,korkad,dum i huvudet osv osv.Det låter lika illa som det är att vara något utav det där,eller kanske alltihop.Det låter illa och det är ännu värre.Det är ett helvete.Det är det mörkaste av det mörkaste.Det är att vara levande död,eller levande begravd.Det är att finnas till,men ändå inte ens existera. 

Att vara en beroende som är aktiv i sin sjukdom-det betyder att man är slav under sin/sina droger.Sitt gift som man vet förstör och fräter sönder allt som man är.Giftet som gör att man inte längre kan välja.Man har förlorat valmöjligheten och man är maktlös och så jävla liten och ynklig som en mänsklig varelse kan bli och vara.Man vill sluta men man kan inte.Man vill leva på riktigt igen.Men man kan inte längre.Man finns. 

Men ändå inte. 

Det började med alkohol. 

Och det slutade med sönderstuckna vener överallt. 

Det började med alkohol.Jag tyckte om det direkt.Jag slapp att vara mig själv en stund.Jag slapp att vara orolig.liten.ensam.konstig.Jag slapp att kliva in i tonåren på egen hand.Jag tog sällskap med alkoholen.Med det sällskapet var jag inte varesig ensam eller skraj.Jag blev ganska världsvan om jag fick säga det själv.Jag längtade så mycket efter varje ny helg att jag tillslut sket i att vänta på att det skulle bli helg.Veckan hade ju så många fler dagar att fylla med alkohol.Sen kom benzo,och ja-jag gillade det med såklart.Faktum är att jag gillade allt som kidnappade mig från verkligheten en stund. 

Det blev ganska tråkigt att vara full på egen hand medans mina äldre vänner var påtända av amfetamin.Jag skulle bara prova,jag trodde nog inte att det skulle vara något som fångade mig direkt.Kanske skulle det bli på samma sätt som det blev med alkoholen-och den hade jag kontrol l över tyckte jag.Den hjälpte mig ju att leva.Bara prova en gång… 

Jag kommer aldrig att glömma den.Mitt livs första påtändning.Jag ryser fortfarande av den tanken,och ärligt talat så vet jag inte om det är av obehag eller om jag tycker om den tanken? 

Där,just i det ögonblicket som det spred sig i min kropp-så började varenda liten por på min kropp att öppnas.Jag blev mer och mer levande för varje sekund.Värmen.kärleken.livslusten och den totala frigörelsen och nyckeln till livet.Jag föll pladask.Jag tyckte inte om det-Jag älskade det. 

En gång? 

Nej.om och om igen och i många många år därefter. 

Jag tycker inte om att romantisera droger överhuvudtaget-men i ärlighetens namn så är det viktigt att sätta ord på det ändå,och att dela upplevelsen-för det är just i det där fantastiska ögonblicket som sjukdomen sätter klorna i en. 

Men kom ihåg- 

En gång kan så jäkla lätt bli många många år i skiten. 

I det som jag skrev i början. 

En enda gång kan bli det mörkaste mörka.Evighetens helvete. 

Man tror att man har hittat nyckeln till livet. 

Det har man inte. 

Man har låst upp till djävulen om man får uttrycka det så… 

Det börjar med alkohol. 

Det är ingen skröna. 

Det är sanning tyvärr. 

Det är inget påhitt att alkoholen är inkörsporten till skiten. 

Några få provar tyngre droger nykter. 

Några få. 

Det säger väl en hel del? 

De övriga är påverkade av alkohol. 

Det börjar med alkohol 

Och slutar med en spruta i armen-Om man överlever vill säga.Om man överlever att vara levande död. 

Det börjar med alkohol… 

Ett gäst inlägg