Året var 2025.
Ett år som i allafall jag kommer att minnas med med både glädje,massor av glädje,kärlek,Många lyckliga stunder.
Sommaren 2025 som vi längtade så mycket efter.
Mer än någonting annat faktiskt.
Vi längtade efter att förena familjen äntligen.
Att lägga den sista biten i våra livs puzzel.
Var och ens egna-men även vårat gemensamma.
Vi skulle höra ihop igen.
Hålla ihop.
Hjälpas åt.
Vara tillsammans.
Lugn och ro.
Faktiskt,så skulle den här sommaren vara vårt nya kapitel.
Våran bästsäljare.
Ingen nagelbitare.
Den skulle bli och vara perfekt.
Den skulle innehålla allt vi önskade.
Det vi behövde och längtade efter.
Sommaren 2025 innehöll visserligen allt det där.
Allt som vi önskade.
Längtade efter .
Allt det bästa för oss-fanns där i oerhört varma svettiga dagar och ljumna nätter.
På jobbet.
Vid stranden.
I skogen.
Hemma i soffan
Vid matbordet.
Överallt var vi ett med allting som vi längtat så efter.
Såklart att vi njöt.
Från morgon till kväll.
Att lägga puzzel tillsammans är minsann ingen lätt match.
Synnerligen svårt och komplicerat med tanke på att vi fick lägga ett nytt.
En ny ram.
En hållbar ram.
Hörnbitar som håller ordning på de andra bitarna.
Men vi behövde samtidigt lägga ett nytt i princip varje dag-Samma ram.Samma trygga hörnbitar men ett nytt motiv inför varje ny dag-.
Det låter inte så svårt,
Och det borde vara ganska enkelt?
Det skulle det nog vara om,OM MAN KUNDE VÄLJA VILKET nytt motiv som helst.
Då vore det lätt som en plätt.
Skitenkelt till och med.
Men,så lätt skulle vi inte slinka undan.
Nix.
Vi behövde ligga steget före.
Steget före impulser som är snabbare än ljusets hastighet.
Vi behövde vara förberedda på exakt vad som helst,och samtidigt vara HÄR OCH NU.
Närvarande men ändå med en fot redo att agera.
Vi behövde vara extra uppmärksamma på att ingen bit skavdes,ingen bit hamnade pyttelite snett,vi behövde uppmärksamma till tiotusen miljoner procent,
Vi behövde lägga puzzlet i rätt ordning,dvs-utefter var och ens dagsform kan man säga.
Och utefter dygnsrytmen och utefter hur nattsömnen fungerat.
Utefter speciella behov.
Önskemål.
Krav och kravlöshet.
Allting-precis allting behövde var så jävla Noga uträknat och samtidigt så spännande som nyspunnet socker på ett tivoli.
Det behövde finnas lockelser,förväntningar och längtan.
Samtidigt som det skulle vara exakt som gårdagen,förutsägbart.stabilt.tryggt och igenkännande.
Summan av kardemumman då?
Hur gick allt puzzlande?
Med facit i handen,en tidig lördagsmorgon i slutet på sommarlovet och semestern-så är ’tummen upp’ det som bäst beskriver huruvida vi grejade det eller inte.
Vi gjorde det.
Vi fixade det.!!!
Det märks så väl hur vi alla har försökt att göra vårat bästa.
Det märks så väl för det är nu vi pustar ut.
Det är nu vi börjar ’våga’ säga vilken märklig sommar det har varit.
Vi säger märklig med en viss respekt.
Märkligt behöver inte betyda bedrövlig eller något annat negativt.
Märkliga saker behöver inte vara något dåligt.
Inte alls så.
Märkligt har det varit.
Och härligt!
Märkligt för att vi gjort något som på många sätt är helt nytt och främmande.
Vi har lärt oss mer nu än på alla föregående år tex.
Vi har utvecklats och växt.
Vi har levt,och njutit av det.
Vi har lärt oss att hitta små stigar fram till var och ens innersta kan man säga.
Ibland funkar e-18 raka spåret dit-men oftast är det de små stigarna,de slingriga,gropiga,krångliga små igenväxta stigar som lett oss dit hän.
Vi har lärt oss vikten av anpassning.
Och vikten av att passa in.
Höra till.
Vara en del av.
Att vara behövd och betydelsefull.
Vi har lärt oss vad ensamhet gör med människor.
Och vi har lärt oss vad ensamhet gör med var och en av oss.
För någon är ensamheten läkande.
För någon annan är ensamheten en oändlig plåga.
För en annan är ensamhet en bristvara.
Och för någon en frysvara.
Gemenskapen likaså.
Vi har lärt oss hur vi tycker bäst om gemenskap.
Och när vi behöver dra oss undan.
Vi har fått lära oss att hantera allt från ensamhet,gemenskap,sjövilda impulser som knappa en pansarvagn kan stoppa-vi har lärt oss att allt vi önskar,behöver och mår bäst utav-det är helt olika saker för var och en av oss.
Det enda som är likadant är kärleken.
Banden mellan oss .
Vi behöver varandra och vi älskar varandra.
Det är vi slående överens om.
Men-sen skiljer det sig åt litegrann.
För mig är kärlek enkelt.
För någon annan är det komplicerat.
För ytterligare någon annan är det känslomässigt tungt.
Och för någon är det lätt att säga men svårt att visa…
Om man blandar ihop alla dessa likheter och olikheter,och strör på lite önskningar,olika behov,en tesked krav och en halv deciliter kravlöshet,blandar försiktigt utan att störa eller uppröra.
Och sedan försiktigt strö över lite rutin.
Lite nytt och lite gammalt.
Fortsätt blanda i förväntningar,förhoppningar,lite bra känslor och ett uns av dålig självkänsla,lite gemenskap och lite ensamhet.
Allting huller om buller.
Strö över utmattning,prestations ångest,längtan och frihet.
När man många timmar senare tror att man lyckats lägga puzzlet-
Så får man kanske plötsligt kasta om alla bitarna,.
Att vara här & nu och samtidigt steget före det är en bragd att klara av.
Ibland lyckas man.
Ibland inte.
Och det är då
Exakt vid ett sådant tillfälle som ramen behöver vattentät.
Den behöver vara vattentät,den behöver vara pansar beklädd och skottsäker.
Inbrottssäker och utbrottssäker.
Den behöver hållas i med järnhand men styras av ett vidöppet sinne som är redo att rycka ut eller rycka in.
En ram som tål ovarsam hantering,som är explosionssäker och med guardians angels runtomkring.
Den behöver vara allt.
Och lite till.
På alla sätt och vis.
På sätt man aldrig kunnat föreställa sig.
Och på alla möjliga och omöjliga sätt.
En ram som tål och som håller oavsett vad.
Man behöver ha is i magen för att släcka ett vulkanutbrott.
Och man måste förstå att alla matcher mellan vulkanen och snöstormen inte behöver vinnas.
Bara överlevas och sedan lära sig utav.
En ram som värmer och kyler samtidigt.
Tydlighet,förutsägbarhet,trygghet,frihet,ett vidöppet sinne,en trygg famn/vs boxningssäck.
En bästa vän och klagomur.
En bestämmande diktator med fria val som efterrätt.
Jag kan skriva i all oändlighet om den här ramen.
Alla puzzelbitar och beskrivningar av dem,av oss,som vi är just nu,just snart,kanske sen,om-ifall-att osv osv.
Men jag sätter punkt här nu.
Någon som läser kanske känner igen sig.
Någon kanske inte förstår ett dugg.
Någon kanske jämrar sig och tror att detta är något plågsamt jobbigt bedrövligt och tragiskt,…?
Jag förstår att det kanske ter sig så-men faktiskt så är det precis tvärt om,iallafall för mig(för oss)
Det finns enstaka stunder då man dragit och slitigt sitt redan sletna hår i ren förtvivlan,stunder då man undrat hur i helvete ska man lyckas med detta?
Hur hjälper man?
Hur stöttar man?
Hur bygger man upp?
Hur dirigerar man enklast om typ autobahn?
Hur gör man när man backar ett steg men ändå samtligt går framåt?
Vart tankar man energi ?
Hur kan man fortsätta vara den man är samtidigt som man är allting annat?
Hur läser man högläsning knäpptyst?
Visst,allting är ställt på sin yttersta spets,och det får allting att verka omöjligt.
Men,det är det inte.
Det är lördag förmiddag.
Jag sitter inlindad i min rosa fluffiga filt.
Balkongen är öppen och frisk luft virvlar in.
Trafiken ute är i full gång.
Men här inne är det hittills bara jag som tryckt på min start knapp.Kaffe på sängen just så här det är en bra början.
Det är lycka.
Egen tid.
Semester.
Tid att reflektera.
Fundera.
Tid att bara vara en liten stund.
Det är medicin.
Inpackning för själen.
Det är härligt.behövligt och lyxigt.
Det är livet med guldkant minsann.
I rummen intill snarkas det förfullt.
Just nu ligger alla bitar på sin rätta plats med andra ord.
Men det är ett ögonblicksverk ,som att hoppa fallskärm utan att veta om fallskärmen fälls ut men ändå veta att oavsett så landar jag mjukt och säkert,men vart exakt det har jag ingen aning om.Huvudsaken är att vara beredd.försäkrad och fullt utrustad med tillit.
Tillit till min absolut högsta chef.
’Man får inte mer än man mäktar med’ sägs det väl?
Hmpff,det här är ingenting jämfört med hur det har varit.
Hur jag har varit och hur jag har levt.
Jag är upp över öronen tacksam för att jag sitter här i sängen med en kopp kaffe idag.
Och att jag lever överhuvudtaget.
Ingenting av det är en självklarhet.
Tacksam att jag är nykter och drogfri bara för idag.En dag i taget.för min egen skull.
Det är tack vare det som jag kan ställa mig upp med rak rygg och utan skam och utan ångest och vanmakt och utan minsta tvivel vet jag att jag kan lägga det här puzzlet och jag kan definitivt hantera det.
Det är ingenting plågsamt att slita sitt tunna hår när man bara gör det i tanken som jag gör.
Det betyder att jag är känslomässigt engagerad,att jag funkar som jag ska och att jag gör det jag behöver göra.
Att tillåta mig själv att känna,allt från a till ö är även min rättighet.
Precis som mina ungars rättigheter att vara som de är,att agera,få utlopp och möjlighet att lära sig leva och utvecklas och att alltid ha en varm kärleksfull nykter och drogfri famn att krypa in till!
Livet är ingen dans på rosor.
Inte heller en störtloppsbana.
Inget fallskärmshopp.
Inget sky dive.
Livet är livet,och det är värt att älskas.
Jag älskar livet för däri finns vi//j
