Mina första-för i år.
Tänk så glad man blir när man hittar den första.Det händer något i kroppen,något underligt och nästan obeskrivligt.
Man växer av förväntan och man glömmer bort att man är både ormrädd och helt och hållet saknar lokalsinne.
Man travar och går och njuter.
Det är där ute,i skogen och naturen som tystnaden gör sig allra bäst.
Det är där man kommer på sig själv med att älska den,nästan avguda den.
Det händer till och med att allt oljud i huvudet blir lugnt och stilla.
Som om naturens tystnad smittar av sig på en.
Stress och att räkna minuter för att få vardagen att gå ihop-det existerar inte här.
Fågelkvitter som får en att stanna upp som om man försöker lista ut vad de tvittrar om?
Här ute finns inte osämja.
Avundsjuka.
Svartsjuka
Här kan man gå med näsan i vädret som en riktigt stolt och lite storslagen person.
Ingen kritiserar eller dömer.
Ingen tillrättavisar eller kräver någonting.
Här släpar man inte på skam och skuld,
Man ältar inget som varit.
Man hänger sig åt stunden som är just nu.
Mera fridfullt och vackert än så
Kan det nog inte bli…
Piller på burk och kapslar i kartor…
Prova det här,det kommer att hjälpa,det är vad de flesta får höra från sin läkare.
Ibland hjälper det.
Ibland inte.
Prova mer.
Prova en ny sort för däkerhetsskull…
Man provar och resultatet blir bra ibland.
Man blir lite hjälpt och är tacksam över det.
Men ingenting har någonsin kommit i närheten av behjälplighet jämfört med friden i naturen.
Inte för mig i allafall.
När jag återvänder till stadens brus och ständiga oljud,till betong,stress,så kommer alltid tanken.
Jag hör inte hemma här.
Och så är det nog.
Jag hör inte riktigt hemma här.
Men det är här jag är ändå just nu,och av många olika anledningar.
Jag behöver vara här,just nu.
Det som får mig att stå ut och att sträva efter att göra det så trivsamt som möjligt ,Det är tanken på att jag så fort som möjligt letar mig ut till skogen och naturen igen.
//j.n