Tar en välförtjänt liten rast .behöver fylla på med vätska och energi.
Behöver sätta punkt för krångliga tankar som stör friden.
Hur jag än vrider och vänder på det så är det en återvändsgränd.
Sitter fast som i en björnsax.
Så är det just nu.
Men jag kämpar för fullt faktiskt fan i mig dygnet runt för att göra något åt det.
Jag kan lösa upp den här knuten också,det vet jag.
Men,på vems bekostnad ?
Med vilka konsekvenser?
Hur många migrän mediciner kommer det att gå åt?
Hur många sömnlösa nätter?
Hur många tusen tankar och ev lösningar kommer min skalle att brinna av?
Jag vet en del av de där svaren,men några får vänta med att bli besvarade.
Jag vet bara att jag kommer att klara detta också.
Men jag vet inte riktigt hur just nu.
Jobbar mera,flera timmar.snart heltid igen.
Såklart att det lönar sig.
Men det är ingen kvickfix.
Ingen utbetalning idag.
Eller i morgon.
Inte nästa vecka heller.
Men sen så-då är jag med i matchen igen.
Tills dess???
Att det är sommarlov gör det inte varesig enklare eller lättare.
Faktiskt tvärtom.
Jag tar på mig ansvaret för denna skitsitustion.
Men anledningen den bär jag fan i mig inte.
Inte ens om jag fick betalt för det.
Det händer igen,och alltid när jag tror att allting faktiskt är i sin ordning.
Och att det kommer att fortsätta så.
Vips.
Det är som en magpumpare varenda gång.
Jag vet inte hur många gånger detta drabbat mig-men jag vänjer mig aldrig.
Avslag.
Överskott.
Bla bla bla.
Jag läste inte färdigt eländet ens faktiskt.
Men mitt ord på att detta var absolut sista gången som jag utsätter mig för detta.
That’s it.
Man kan tycka att jag är sjukligt misstänksam men varför uppkommer alltid samma fråga tillsammans med att någon med lite mera makt än mig själv,och om de får säga det själva)också av mycket högre rang än jag någonsin kommer kunna nosa mig till.)tack och lov)
-så hur har du tänkt att lösa detta nu?
Kommer du att ta återfall?
Hela jag formas till ett stort frågetecken.
-vad är det för märklig fråga undrar jag.
Jag ställer en motfråga;
-har du någon sjukdom,tex diabetes eller liknande?
-ja det har jag faktiskt svarat det i andra änden.
-om jag jag stoppar dina bidrag,och lön och verkligen ser att du är plus minus noll på kontot,och att det är 27 dagar kvar tills du får en utbetalning…
Vad skulle hända med din diabetes då?
-va?
Hon fattar inte,och det hade jag inte räknat med heller faktiskt.
-får du mera diabetes då?
Högre blodsocker,eller tvärsjunker det?
Hamnar du i koma?
-nej,min sjukdom påverkas/styrs inte av sånt.
-vet du vad-det gör inte min heller säger jag.
Hon fattar inte det heller,och jag hade inte räknat med det heller.
Jag tackar för mig och bestämmer mig för att överleva.
Det kommer jag att göra.
Saker och ting blir inte alltid som
Planerat eller tänkt.
Inte heller som man önskar.
Ibland blir det bättre .
Och ibland ännu värre än man kunnat föreställa sig.
Ibland får man skylla sig själv.
Ibland får man bära någon annans skuld.
Någon annans högmod.
Oavsett vad-
Så blir det inte mitt fall.
Jag står upprätt.
Och om jag ramlar omkull så kommer jag ändå att resa mig.
Jag väljer att vara tacksam även idag.
I motgång.
I snålblåst,och i storm.
Tacksam för att jag är där jag är idag.
Och framför allt den jag är idag.
Jag kommer att lösa mitt dilemma.
Inte med lögner och svek.
Utan med en ärlig lösning.
Jag tvivlar inte på huruvida jag kan lyckas med detta,jag vet att jag kommer att göra det.
Framför allt så kommer jag att göra rätt saker av rätt anledningar.
”Det ligger i betraktarens ögon”brukar man säga ibland.
Det är betraktaren som avgör om man är vacker eller ful tex.
På samma sätt ligger det hos betraktaren att anse,tycka och behandla en annan människa som den vill.
Men det ligger något mycket större i mig själv nu.
Så,okej.
Slå undan benen på mig.
Pröva mig.
Utsätt mig.
Fnys åt mig som om jag vore ett pollen som ger stark allergi.
Avsky mig.
Gör och var hur du vill.
I slutändan ligger det större hos mig.
Det stora i att jag tillåter att bli trampad på-
Utan att det betyder att jag är ovärdig.
Oanständig.
Värdelös.
Onödig.
Svag.
Hjälplös.
Jag har inte något storhetsvansinne,utan känner mig själv bara mycket väl.
Jag vet att jag gör rätt.
Jag är en bra människa.
En god mor.
En fin vän.
En omtyckt kollega.
En bra granne.
Och jag trivs.
Jag älskar mitt liv,och allting däri.
Jag är,
Större en en liten skithög som du trampar på.
Det är inte synd om mig.
Men jag tycker uppriktigt synd om nästkommande efter mig,som du behöver slå sönder knäskålarna på dra undan marken för.
Om den personen inte vet sitt eget värde,så kommer ett rent helvete att ta sin början.
Den lilla människan blir mindre och mindre medans någon annans ego bara växer och växer.
Jag skulle inte vilja vara du för en sekund ens.
Jag är mycket hellre utblottad,fattig och en god människa.//
