Jag får tiden för fikastunden  skickad till mig.

Jag önskar att timmarna går fort tillsdess.

Jag håller på att gå sönder och min räddning kan finnas på Angelikas konditori,soffan längst ner mot fönstret…

Jag tycker om att sitta där.

Det gör mig lugn och tillfreds,och faktiskt det ända caféet som hittills gett mig den känslan och välmåendet.

Mina vänner kommer att göra mig sällskap där idag.

Om några timmar.

Jag undrar om jag håller ihop tills dess.

Jag försöker att samla ihop mig,bunta ihop alla tankar.

Skaka av mig oro.

Gråta färdigt förhelvete…

Det går inte.

Ingenting fungerar idag.

Jag glömmer att äta lunch.

Middag.

Jag hinner liksom inte.

Jag har för mycket att tänka på?

Jag rannsakar mig själv.

Ända från min egen spädbarnstid nästan.

Felet måste ligga hos mig.

Jag vet det.

Jag klandrar mig själv.

Gör inte det säger någon…du har varit en bra förälder…)

Det gör ont.

Vartenda ord känns som taggtråd inuti mig.

Jag har varit en skit.

Värdelös.

Vidrig.

Full.

Påtänd.

Jag skakar på huvudet.

Som om jag vill ruska bort tankarna och skaka av mig taggtråden.

Jag har bättrat mig.

Jag lyckades kravla mig ur ett tungt aktivt missbruk.

Tack vare 12 magiska steg och en fantastisk gemenskap (AA/NA)

Ett nytt liv.En ny chans.Förändring.Gör om -gör rätt.

Jag försöker,varenda dag att göra mitt bästa .

Jag försöker att räcka till.

Jag försöker att bli en accepterad medborgare.

En värdig mor.

En trygg punkt.

Min famn är alltid öppen,

Jag har kärlek i överflöd.

Jag gör allt för mina barn.

Men jag räcker inte till.

Jag vill stänga av mig själv just nu.

Jag är så rädd för att gå sönder.

Gå så sönder att jag aldrig mer kan lagas.

Det känns så.och det gör mig rädd.

Jag kommer inte att klara en gång till.

Gode gud…

Vart finner jag styrka nu?

Jag är rädd för att somna för jag vet att jag kommer att vakna gråtandes eller skrikandes ur en mardröm där jag hittar dig död.

Jag håller mig vaken.

För att inte missa något viktigt samtal.

Eller SMS från dig.

Ett livstecken.

Jag har massor att göra men får ingenting gjort.

Jag väntar och vaktar.

Jag är beredd.

På det värsta.

Jag ber till gud att vakta dig åt mig.

Att omsluta dig med kärlek.

Värme och trygghet.

Mata dig med livslust och glädje.

Med hopp.

Jag håller en liten killes hand.

Egentligen inte liten längre men ändå och kanske alltid lillkillen för mig.

Han kämpar.

Oroar.

Förbannar och längtar.

Han saknar henne mer än någonsin.

Det gör mest ont i mig att stå bredvid och nästan kunna ta på den längtan som han har efter sin syster.

Är jag en dålig lillebror?

Är det mitt fel att det blev så här?

Jag vet inte hur många ggr han har frågat mig det,

Men det är många.

Jag kramar honom.

Jag släpper inte taget förens han förstår,för stunden i allafsll att INGENTING av det här är hans fel.

Han måste titta mig i ögonen,jag måste se att han förstår att ingenting  av detta är hans fel.

Det är ingens fel.

Jag släpper inte taget förens jag känner att han slappnar av.

Förarens han gråtit färdigt.

Jag släpper inte taget om honom förens hans kinder är torra.

Förens han tittar mig i ögonen och nickar.

Det är inte mitt fel mamma.

Inte ditt heller.

Inte hennes heller.

Han nickar igen.

Han kramar mig.

Vi måste vara starka.

Eller hur?

Lova att hon kommer hem snart?

Lova att hon inte rymmer mera och dör.

Lova det?

Lova att jag får ett sommarlov med henne.

Snälla mamma,lova det…