Det plingar i dörren när jag kliver in till det lilla konditoriet. Jag tittar mig omkring och trots att jag varit härinne  flera gånger förut så ser jag mig omkring som om det vore första gången. Känslan av lugn och ro finns i de här rummen, och jag känner mig varmt välkommen.

Kaffe och en nybakad semla en solig fredag-det är minsann ingen självklarhet.

Jag njuter.

Jag kan drömma mig bort härinne-utan att skämmas.

Jag kan låta mina högt uppdragna axlar falla ner en liten liten bit.

Det gör ont,precis som det gör i hela kroppen just nu.

Jag påminner mig själv,Var inte en gnällspik nu igen för fan.

För tillfället är allting extra besvärligt för mig.Varenda liten rörelse gör ont,och hur jag än vrider å vänder på dilemmat-så kvarstår det.

Det är bara att stå ut,och det är bra att det gör lite ont-då vet du ju att du har gjort någonting…Vårdcentralen i all ära,men egentligen?Vad vet hon om mig,min smärta och mitt liv överhuvudtaget?

Ja,jag rörde mig i söndags.

Sedan dess har jag haft ett helvete.

Idag är det fredag.

Jo jag vet nog att jag gjort någonting.

Bortsett från det…

Tankarna snurrar i mitt huvud,natt som dag.

Ibland lyckas jag komma fram till någonting bra utav dem.

Ibland lyckas jag sätta punkt slut för de som enbart skapar nya grubblerier och ännu större frågetecken.

Men väldigt många hänger med dygnet runt och det vore lögn att säga att jag inte påverkas av det.Negativt.

Allt skit tar för mycket plats för att nya sunda tankar ska få plats.

Jag vet allt det här.

Men likförbannat så är det som det är ändå.

Jag skakar på huvudet för mig själv när jag tänker på att hit-hit men inte längre har jag tagit mig på 50 år.

Det är för bedrövligt.

Axlarna är högt uppdragna igen,det har gått så långt att det känns som om de gör sig bäst där.Att sänka dem gör ont och är obehagligt.

Att ha dem uppdragna-ja…det går av sig självt.

Just idag har jag varit drogfri och nykter i exakt 5 år,5 månader & 10 dagar.

Jag drar med fingret på semelgrädden och mummsar i mig.

Har jag någonsin ångrat en enda dag utav dessa?

Nej.

Aldrig någonsin.

Mitt liv kan vara upp och ner vänt och jobbigt,förjäkligt och svårt.

Men,tanken på hur det skulle kunna vara,den tanken ger mig gåshud och obehagliga rysningar.

Tänk om jag hade varit full?påtändÈller både och…

Hur hade mitt liv sett ut då?

Hur hade jag mått?

Och hade jag överhuvudtaget suttit på ett mysigt caffe och ätit semla med en vän?

Jag väljer att sätta punkt för grubblerier,och gnäll om smärta och hur kämpigt allting är i mitt liv.

Just nu tänker jag njuta av en fantastisk fika stund,

Tack Angelicas Konditori på sandvikstorget i KGA//

J.N