En söndag som innebär att avleda.

Att avleda skolångest.

En söndag som jag tillbringade ute på fotbollsplanen.

Och i en lekpark i området.

Och efter det en annan.

En söndag som innebär att trösta.

Och att vara beredd på att stå pall.

Att krama om och försiktigt påminna om allting som fungerat bra.

Att påminna om att läxor är gjorda.

Att det finns många rätt på det senaste provet.

Att påminna om alla goda egenskaper som finns.

Att påminna om att han duger.

Och duger.

Och duger.

Om och om igen.

Men också att försiktigt fråga vad som känns svårast?

Jobbigast?

Besvärligast?

Hur gjorde vi när allting kändes så förut?

När allting i skolan känns oöverkomligt?Omöjligt?

Jag vet egentligen svaren på alla dessa frågor.

Men jag vill ändå att han ska säga det själv.

Jag vill att han tänker efter själv.

Att han får klura lite själv och sedan berätta med sina egna ord.

Jag vill att han ska både höra och känna att det är så hans verklighet ser ut och känns.

Och framförallt så är min önskan att han ska hitta samma strategi som han använde när han lyckades vända på steken…

När han kämpade så ihärdigt och lyckades komma ifatt med skolarbeten och omdömen i allt förutom i matte & syslöjd.)

Vi kallade det för att lägga i högsta växeln-

och vi behöver göra det igen.

Jag fick ett meddelande om att han nu halkat efter mycket i ett annat ämne.

Jag tackade för infon-även fast det kommer lite väl sent.

Hade varit bättre om de meddelat det när han började att slå av på takten,.

Som vi har kommit överens om att göra.

Men detta var ett annat ämne.

Jag undrade hur anpassningen sett ut i det ämnet fram tills nu.

En ganska enkel fråga.

Men svaret har uteblivit.

Så idag sökte jag själv upp läraren.

Anpassningar?

Öh.nä.jag har inte fått någon sådan information…Han var uppenbart förvånad och när jag berättade om läget som vi är i just nu-så klarnade en hel del för honom.

Jag var förbaskad först över att det överhuvudtaget blir så här gång på gång…Men är det till hjälp ifall jag agerar på den känslan?

Nej.

Det skulle inte vara till hjälp alls.

En lärdom att lära av,(att se till att själv informera berörda lärare och skolpersonal om läget och framför allt av vikten av att OMEDELBART meddela tex sånt här.

Att ge upp är aldrig något alternativ.

Nog om det.

Jag har haft ett ganska långt samtal i dag med min gode vän.

Ett återkommande samtalsämne om något som ligger honom varmt om hjärtat

och som är en av mina egna svårigheter;RUTINER.

faktiskt så känns det som om jag snörps ihop på något sätt bara av att föreställa mig att göra samma sak varje dag…Att inte lämna något tomrum för oförutsedda händelser.

Det är i de där oförutsedda händelserna som jag trivs bäst-

samtidigt som det är direkt livsfarligt.

Det är i det där oförutsedda som jag känner mig levande.Och fri.

Men jag vet att det är A och O  att ”samla i hop mig”och strukturera,planera och hålla fast i rutiner.

Det är livsviktigt.

Inte bara för min egen skull.

För….Det är en omöjlig uppgift att vara kapten på ett skepp,om man inte ens är på den båten.

// Gäst