Jag visste knappt om det var dag eller natt.vilken veckodag är det?

När åt jag mat senast?

Allting var en enda röra.

Och tiden…den sprang emot mig/oss.

En barn som exploderade.

Ett annat barn som också gick sönder.

En familj som kunde ha blivit en i mängden av dynghögar.

Personer som inte är värda att hjälpa.

Om det var så är svårt för mig att säga-men det mesta pekade på det tyvärr.

Jag hade nu lärt känna massor av människor som hjälpte mig att söka.att rädda och försöka hjälpa oss att få hem barnet från gator och äckliga människor.

Ica handlarna,personalen på donken,hotell receptionisterna,taxi,buss,korvkiosker,pressbyrå,vanliga butiker ,stora gallerior-vart jag än satte min fot och bad dem hjälpa mig så gick jag därifrån med ny kraft.

Nya hjälpare.

Tack alla fantastiska människor för att ni stod ut och för att ni förstod allvaret.

Hvb placeringar som soc tjänsten var nöjda med.

Det skulle bli bra.

Vi tittade på varandra och i ett outtalat ögonblick gjorde vi upp att en av oss stannar hemma och den andra far i väg och letar och sprider info om att få hjälp att hitta barnet-som funnit sig tillrätta direkt på Hvb hemmet,var vänligt inställd och ingen förstod att det var bara början.

 Vi bad dem vara uppmärksamma.

Snälla var det annars försvinner vårt barn igen.

Vi var för oroliga tyckte dem.

Ta det lugnt och lägg tilliten hos oss som jobbar med detta.

Okej.

Jag sjönk ner i soffan och tv var på.

Jag tittade men ändå inte.

Jag hade sonat ut och var där.men ändå inte.

Men en viktig sak som inte hördes eller syntes;jag var redo.

Telefonen ringer och jag vet.

Jag vet vad de kommer att säga.

-ett ögonblicksverk men vi hade koll.

Och plötsligt nu så är barnet borta…

Jag lyssnade inte färdigt ens.

Jag var redan på väg för att leta reda på mitt barn.

Gång på gång på gång samma jävla dravel.

Vi har inte 

Rätt att hindra någon som vill lämna Hvb hemmet/rymma.

Nej.

Men när vi som känner barnet signalerar att vi vet vad som är på g-då hade det varit ett plus om ni lyssnat.

Obehagliga händelser sker och plötsligt jobbar vi åt samma mål med socialtjänsten.

En morgon väcktes jag av samtalet.

Polis har hämtat   ditt barn.

Det är nu på väg på sis hem.

Någonstans i Sverige.

Jag utelämnar  namnet just nu men jag gogglesen på det.

Jag visste inget om sis.

Det beskrevs som helvetet på jorden.

Flera utsatta för sexuella övergrepp.

Våld.

Allt skit som kan hända -det hände dagligen där.

Och dit var mitt barn på väg.

Jag ringde.

Och jag tror att. Jag hotade socialsekreteraren till en lång och plågsam död om hon inte avbröt placeringen .

9 timmar i ovisshet.

Så ringer mitt barn.

Hämta mig mamma.

Snälla.

Hämta mig…

Klick.

Telefonsamtalet var slut.

Jag ringde och pratade länge med ansvarige chef där och det samtalet gjorde mig trygg.

Lättad och ny kraft innfann sig i mig.

Flera timmar pratade vi och Japps,han pratade omkull mig.

Och jag valde att tro på det som sades.

Jag har aldrig ångrat det.

Aldrig.

Jag sökte socialsekreteraren för att be om ursäkt för mitt bedrägliga beteende.

Hon accepterade det och vi kunde nu kämpa på tillsammans.

Vår väg har varit lång.

Så fruktansvärt lång.

Vi har tyckt  och tänkt olika.

Velat göra olika.

Men jag var bara en liten fjuttig förälder -jag fick vara glad om jag fick säga  mitt?

Nej,så kunde det ha blivit .

Men jag började att känna mig insläppta.

En värdefull bricka i mitt barns liv.

Att frihetsberöva unga människor går emot allt.

Men det räddade liv.

Det räddade liv.

Mitt barn hade tur,att liv räddades i slutändan.

På andra sis hem har det många ggr varit dess raka motsats.

Där har unga människor slutat sin kamp.

Tagit sina liv.

Blivit så illa behandlade att döden var den enda utvägen…

Så förfärligt och hemskt.

Plötsligt vart vi utrustade med fallskärmar hela familjen och ett skyddsnät runt oss.

Det skulle fånga upp oss.garanterat.

Och för barnet började den långa vägen tillbaka.

Tillbaka till ett liv som går att leva.

Med känslor som kan kännas,med psykolog kontakter,utredningar,medicinsk uppföljning.med trauma behandling och skyddsnätet var flertalet trygga vuxna som stod kvar.

Som ville hjälpa.

Som gjorde sitt jobb så bra att man bländades utav det.

Flera år går och samtidigt som barnet får prio 1 på stöd och hjälp där,så får vi det hemma undertiden.

Om alla i familjen har brutit benen så räcker det ju inte med att gipsa ett ben av alla dessa.

Alla behöver såklart gipsas-då och först då uppnår man önskat resultat.

Vi gipsade oss,inte på riktigt men bokstavligt talat.

Vi gjorde det och det var ingen påhittad skröna det där .

Att laga hela familjen det har varit en mycket stor bidragande hjälp och nödvändighet för att uppnå det önskade resultatet.

Vi har gått i mål nu kan man säga.

Vi har fan i mig gått i mål.

Kampen är tystnad nu.

Kärlek vs vardagsgnabb är kampen idag.

Jag ler.

Vilka jövla kontraster.

Är allt detta påhittade stories?

Om du läst hit och fortfarande tvekar då kan jag bara beklaga.

Sätt dig in i mardrömmen själv och fråga dig själv sedan:

Kan man ens hitta på sånt här?

Och varför i så fall?

Nåväl.

Jag skryter med mina och familjens egna i insatser under dessa år,och mitt barns!

Till just det finner jag inte de rättmätiga orden.

Vilket jobb barnet har lagt ner.

Vilken grym resa och vilka livserfarenheter.

Förvsndling.

Förändring och målet som bara var i sikte är nu faktum.

Mitt i prick i målet.

Med det vackraste  och stoltaste leendet.

Och att få ta del av det just i dag ,det gör mig berörd.

Till bredden.

Jag tackar hela socialtjänsten,bup,barnmottagning ,avd 5 barn i Örebro.

Tack till högsta överhuvudet på soc so. Tog beslut på att fan i mig rädda den här ungen.

Kosta vad fan det vill.

Tack.

Mitt största och varmaste tack till alla som funnits på resan.

 Det spelar ingen roll om ni varit rötägg.

Precis som även jag varit)

Vi har varit livsviktiga allihopa.

LVU hej då.

Livet;hej och välkommen!

Njut av livet hörrni.

Ge aldrig upp.

Allting ordnar sig.

Mitt i prick.

Målet i sikte.

Over and out klart slut❤️