När jag skrev om min son, och hur bra han var/är i sin idrott, så blev det mer som en stolt far, än ett monster som förälder.

Men som jag var just då/är fan fortfarande, vinnarskalle!!!!

Staffan var/är ett steg värre än mig, när det gäller att hata förlora.

Min inställning var/är, står man som nummer ett, då gäller det att ösa på.

Jag var sådan, hitta lösningar, som skulle få sonen, att hänga kvar, bland dom bästa.

Felet var ju, stundtals ingen tränare, då var jag tränare, det rullade på, hur fan ska vi lösa det här.

Det blev ett livsfarligt beslut, Örebro fyra gånger i veckan, med turneringar, alltså ett jävla resande, vecka efter vecka, plus extra läger, med förbundet.

Sedan blev det kil, tre gånger i veckan, där jag var tränare, men här blev det den så kallade dödsstöten, fanns absolut inget kvar, att ge!!

Jag ångrar allt det här, det hade kunnat slutat riktigt illa, då menar jag riktigt illa!!

När sonen kom in på tennis gymnasiet i Lidköping, så blev jag bara så lycklig, det var räddningen för honom, eller??

Eget boende, träning på schemat, tränare med på tävlingar, fantastiskt!!!!

Men det blev inte så, det blev en katastrof, som också där kunnat sluta, helt åt helvete, och det var nära!!

Med en annan förälder, så hade sonen kunnat gå mycket längre, startat hetsen mycket senare, det låg ju på mig som förälder, att styra upp, men så klok var jag ju inte!!!!!

Det som gläder mig i dag, är att sonen, har en helt annan syn, på barn och ungdomsidrott, än vad jag hade, det tackar jag för!!!

Jag tror, det kvittar hur man gör bestämmelser, sluta räkna poäng, sluta räkna mål, i fotboll och hockey, spelarna kan ju räkna, ledare vill vinna, föräldrar vill vara på den vinnande sidan!!!!!

Varför tar då ungdomar sitt liv, när det gäller ungdomsidrott????

Är det bara att målet, bli proffs, som helt plötsligt går i kras??

Är det föräldrars krav, som blir för tufft?

Eller är det petningar, som är grunden till besvikelsen??

Eftersom man inte ska räkna poäng eller mål, så toppar man i matcherna??

Om inte det är sjukt, så vet jag fan inte, vad som är sjukt??

Idrott ska vara roligt!!

Det ska finnas välutbildade tränare, som kan stå i mot jobbiga föräldrar, som också förstår sig på barn/ungdomar.

I små klubbar är det föräldrar, som ska se till allt det här, funkar det då????

Tror det kan vara 50/50!!!

Personligen får jag skrämsel hicka, när jag får höra, hur det är i ungdoms fotboll och hockeyn.

Där föräldrar gnäller på tränaren, min son/dotter får spela för lite???

Varför får han/hon träna med äldre spelare??

Är det föräldrarnas fel, att barn/ungdomar tar sitt sjuka beslut??

Som vanligt är det mina tankar!!!

Den som läser det här, får ha vilken uppfattning som helst!!!

Kram!!