Från noll till hundra,så brukar man beskriva en racerbil och mycket annat också.
Ibland är det bra att det går undan,och ibland sämre.Vissa gånger kan det till och med vara livsavgörande…
Nyfikenheten på droger som finns i varenda gathörn snart,lätttillgängligt.Droger som får den blyga,rädda och sökande personen att plötsligt få ett självförtroende som skjuter i höjden,att bli accepterad av ’gänget’.
Att våga säga ifrån.Flykten från livets stress och press.
Flykt och sjölvmedicinering…
Oavsett vad-så är det ett ögonblicksverk att fastna i skiten.
Många tänker att drogen bara är på tillfälligt besök,kanske lite skojiga helg rus?
De flesta har olika anledningar och orsaker och ibland bara oturen att befinna sig på fel plats,fel tidpunkt…
Men gemensamt har de en sak.
Alla är fast beslutna om att aldrig fastna i skiten.
Aldrig bli en pundare.
Alkis och brassare.
Ingen av dem
Kommer att fastna i missbruk.
Det vet dom.
Eller rättare sagt drycker vad alla tänker och har bestämt sig för.
Tyvärr så brukar dessa ”vakna”till ur rusets jävligheter och ofta är flera år som ett black hole.
Ett helvetes hål.
Missbrukarvärlden är inte glamorös.
Inte behaglig och allt annat än ett enkelt bekymmerfritt liv.
När man sitter fast i skiten då dras den röda mattan undan ens ben.
Många har inställningen från start att man minsann tex aldrig skulle gå över gränsen,tex aldrig låta sig utnyttjas.,aldrig börja med sprutor.Aldrig ta på veckodagar.aldrig två dagar i rad….aldrig vända en vän ryggen pga att man hellre vill fly och rusa sig.
Man är stark i sin övertygelse,länge.till och med när man redan gått över alla gränser man dragit,när man gjort sånt man aldrig minsann skulle-till och med då håller man fast vid förställningen om att man kan hantera sig,sin drog,och att man själv bestämmer om man ska ta eller inte.
Till och med när man förlorar valmöjligheten så håller man fast vid föreställningen om att man kan kontrollera sig.
När jag hör unga människor prata om att de hade en ”rolig”helg.
Alkohol och tabletter kanske…
En lina amfetamin i varje näsborre.
De är nyfikna,sökare,kanske fastnat eller ramlat mellan stolarna i vårdköer,som vet att Sverige har ett fantastiskt skyddsnät där alla lovas hjälp och stöd-men kanske redan erfarat att det är tomma ord.
Det är valfläsk.
Det finns jätte mycket hjälp-men den räcker bara till några få.
När jag var liten drömde jag om att bli doktor,författare och journalist.
Jag minns att jag avskydde såna som knarkade bort sina barn,sin familj.
Jag skulle aldrig någonsin kunna göra eller bli så ynkligt låg och värdelös människa.
Jag kunde aldrig tänka mig att jag skulle sitta med en trubbig och sleten kanyl ,med sönderspruckna vener överallt,det var otänkbart.
Jag skulle förresten aldrig ens ta sprutor.
Det äcklade mig.
Jag är säker på att vi tänkt likadant allihopa,alla vi som ”hade kontroll minsann”.
Jag som hade drömmar och visioner,och så klart gör mig vad och hur jag skulle vara och bli när jag växte upp-hur kunde det ändå bli så fel?
Jag fastnade lika snabbt som en Ferrari med full gas.
Noll till 200 på ett kick.
Under 30 år som aktiv missbrukare,sprutnarkoman och alkoholist,så hade jag röjt varenda gräns.gjort sånt jag aldrig skulle göra.utsatt mig för sånt som jag aldrig ens kunnat föreställa mig.jag hade blivit något som jag aldrig skulle bli.
Jag var fast.
Och till slut spelade det ingen roll vad jag bestämde mig för.
Att aldrig mera slå i mig skiten(använda sprutor)tex.
Och ändå så gjorde jag det.
Jag skulle aldrig mera ta något.
Jag skulle bli nykter.Drogfri och clean.återgå till ett vanligt liv.
Och ändå så slutade det alltid med en spruta i armen.
En påtändning utan dess like och en avtändning ännu värre.
Och för varje gång blev allting både svårare och värre.
Till slut fungerar inte drogerna men man fortsätter ändå att sticka dö det sig i den eviga jakten på det förtjusande ruset.
Till slut är man död inombords.
Och om man kvicknar till lite och blir pyttelite levande-så är det fööör smärtsamt.
Skam.
Skuld.
Ångest.
Ilska.
Självhat.
För tungt att bära på.
Omöjligt att reda ut.
Man äcklas av sig sig och allt man ställt till.
Man har blivit ett vrak..
På samhällets botten.
En pest.
Avskyvärt.
Och så flyr man,oavsett vare sig man vill eller ej-så flyr man rakt in i armarna på det som styr ens liv.
Drogerna.
Besten.
Från noll till hundra och även från att vara levande-till levande död.
Det skulle aldrig hända mig.
Jag skulle inte fastna i det.
Jag skulle inte dölja mig för någon drog i världen.
Aldrig svika.aldrig överge.
Aldrig.
Tro mig.:
Det finns inte en enda pundare eller alkis som inte tänkte exakt så.
Vi har gjort det allihopa.
Jag ber dig;
Gör inte samma missstag du.
Det finns hjälp.
Och det går att leva ett underbart fantastiskt liv utan att vara påverkad.
Ge aldrig upp.
Du är aldrig ensam-
Vi är många som överlevt helvetet.
Vi vet vad du går igenom.
Vi kommer aldrig att vända dig ryggen.
Kom ihåg,det spelar ingen roll hur stark du är.
Beroende besten kommer allltid att vinna över dig.
Det är en livslång kronisk sjukdom-betoendesjukdomen.
Och det finns inget botemedel.
Det enda som fungerar och ger dig livet tillbaka-är att aldrig ta den första.
