Jag har mycket att glädjas åt.

Såna här dagar kikar jag extra mycket på just det.

Jag greppar tag i allt som är positivt,glatt och uppmuntrande.

Det är såna här dagar som allt kan bära eller brista .

Att då vara fylld av tacksamhet,oavsett från vad,vilka eller överhuvudtaget- kan vara avgörande.

Är man tacksam ,om så bara lite lite grand-så är det aningen svårare att kliva in i mörker,elände och på något sätt blir det aningen lättare(fast ändå inte helt lätt)att se saker och ting för vad de är.Vad det står för.

Vad signalerna egentlgen vill uppmärksamma en på osv.

Idag är det just en sådan dag.

Jag är tacksam.

Och lyckligt lottad.

Nej-mitt liv är inte spikrakt.Inte ens i närheten.

Men livet är livet.Och dåliga dagar,tråkiga händelser och lite missmod hör till.Om inte så vore livet jädrigt kasst.innehållslöst.Meningslöst kanske till och med.

Jag vet inte.Men jag tror det i alla fall.

Mitt liv har nog innehållit alla möjliga varianter,

Det har varit högt & lågt.

Det har varit förfärligt men också underbart.

Det har varit en kamp.

Det har varit som rysk roulette,fast värre.

Livet har varit förfärligt orättvist i mångt och mycket.Men efter regn brukar ju solsken komma vilket det har gjort i mitt liv  också såklart.

Det har varit ensamt.

Tvåsamt.

det har varit fullt hus.

och ödelagt rivet hus.

Starta om på nytt.

Det har varit bergochdalbana,flumride och stavhopp-ibalnad allting på en gång-och ibland lite då och då.

Men det har varit livet.

Och det är livet.

Tackochlov en gigantisk skillnad i dag mot för många år sedan hurdant livet och dagarna avlöste varandra.

Idag är det som att hoppa bungyjump med livlina från soffkanten.

Man kan hur märkligt det än låter känna fasa inför det ynka,och man kan faktsikt dra sig i golvet med en jädra duns.

Men det är också det värst som kan hända,att man får jämra sig lite och kanske plåstra på sig.

Men det är inte med livet som insats.

Och ingen annans står på spel heller.

Det man kan riskera som konsekvens är då den lilla ev skadan.Och kanske grannsämjan om man gör det för ofta alltså.Helt överkomliga konsekvenser.

Fast att jämnföra livet nu med det där ganska dystra tråkiga soffhoppet det blir inte heller riktigt rättvist.

Jag tvivlar på att någon som läser detta tänker;

-Men åh vilket härligt liv.Så önskar jag att mitt också vore…hahaha.

Såklart innehåller det mer och betydligt så mycket mer än just det där.

Men om man jämnför Då och NU så är det byngyjump från soffkanten med livlina som stämmer in bäst trots allt.

Nog om det.

Är jag oense med min kropp idag igen?

Försöker att inte vara.

Försöker att hålla munnen stängd när jag reser mig eller rör mig så att inget avslöjande  aj som fan ljud smiter ut och avslöjar att jo jag har ont i dag igen.

Jag har valt att fokuserar på tacksamheten även där.

Jag har inget att gnälla över.Jag fungerar,jag kan torka mig själv när jag varit på toaletten.Jag kan städa.

Lasta i och ur tvätt,diskmaskin.Jag kan sköta min egen hygien.Promenera med lill hunden.

Jag kan sitta,stå (ligga och krypa har jag dock inte testat-Än idag).Men som sagt;

Jag lever och jag kan röra mig.

Jag har allt att vara tacksam för i det.

Jag tänder ljus och försöker att omslutas av något varmt och kärleksfullt.

Ljusen skiner så fint men det där varma kärleksfulla det slutade med en tjockare kofta på eftersom jag frös.

Men,nåväl.

Fortsatt egen tid med mig själv.

Jag vet inte när det var så senast?

Och framför allt vad i herrans namn jag tänkte och kände om det då?

Hur det känndes och var FÖRR det hoppar jag över att skriva med.

Men det är definitivt ingenting som jag önskar att få uppleva igen.

Definitivt inte.

DÅ var jag kanske barnledig som man uttryckte det.Men besatt.

Besatt av en hemsk sjukdoms djävulskap.

Och gången efter det var nog kantrad till bredden och runnit över kanten tusen ggr om och om igen i ren ångest.Vanmakt.Hopplöshet.Självhat och ömkan.Skuld.

och med knäppta händer som bad till gud att hjäpa mig ur just den dåvarande situationen-om det var möjligt så skulle jag aldrig mera vara en oanständig person,aldrig mera ljuga.Aldrig försätta mig eller andra i skit.Jag skulle jobba och donera en stor slant till den/de som behövde.Det lovade jag gud i min bön.

Varje gång jag hamnade snett-samma sak.

Jävla skit gubbe tänkte jag och pekade långfinger upp mot himlen.

Tack för ingenting mumlade jag också .Jag var grymt missnöjd och skakade på huvudet många ggr åt andra som var på riktigt troende och bad.Kan dra mig till minnes att jag till och med gjorde mig rolig(skämde ut mig ännu mera)på deras bekostnad.(och mest på min egen såklart)

Hur kan ni tro att en gubbe där uppe skickar er alt ni ber om?Jösses.

Fråga om han/hon kan betala min hyresskuld så jag slipper bli avhyst i morgon bitti?

Kanske kan gud stiga ner från sitt himmelrike och hjälpa mig genom er?

(jag gav mig visst aldrig…)fortsatte att blunda för vad som var vad och definitivt för huvida stor min egen del i problemet var?Och att det krävdes mer än knäppta händer i ett dydtert försöka att lura kronogogden,mig själv,myndigheterna och självaste högsta chefen i himmelriket univerum  för att få min vilja igenom,problemet löst för att sedan kunna återgå till det jag gjorde innan ångesten och knäppta händer med en tom vädjan omhjälp att fixa allt.

Patetiskt eller hur.

Men så var det.

Många ggr.

Många år.

Men det var då.

Och idag?vad gör jag idag?

Jag ber.

Japps.

Till min högre makt.Min allra största chef.

Jag tackar för nåden att å leva som jag gör,utan sus och dus och inte ett enda rus.

Jag ber om vägledning för dagen.

Jag berättar att jag är villig att göra allt jag kan och ännu mer om det behövs-för att hålla hårt i det jag fått till mig.

Jag ljuger inte om att jag ska donera pengar om jag lyckas få en fet sidovinst först.

Jag erkänner istället att jag är villig att finnas till hands om någon sträcker ut en hand.

Jag har mörkerseende på även på dagen-för att se om någon sträcker ut sin hand i ett becksvart mörker.

Jag är ingen barmhärtig samarit som erbjder mig evig hjälp oavsett när var och hur länge som helst bara för att vara en ”god människa”.

Men när jag gjort det som krävts av mig på hemmaplan,och på arbetet så skulle jag aldrig vända ryggen till en hand som famlar efter hjälp.Eller att bara hjälpa någon .Såklart tt jag hjälper.Gladeligt oxå.

Men finast av allt är att göra det-utan baktanken.

Utan tanken på gentjänster och gentjänster.

Om det finns såna ynkliga baktankar-så har jag hittills inte hjälpt någon då.

Men lotsat dem vidare till någon som är betydligt friskare än jag själv uppenbarligen och på det sättet sett till att hjälp kommer fram.

Nej.Jag söker ingen medalj.

Inte för gott uppförande.

För den goda medborgaren.

För att jag är den helande länken eller nåt annat coolt.

Jag behöver ingen utmärkelse utav något slag.

Det värmer mig fullt tillräckligt  ikropp och själ bara av att vara en anständig medmänniska.

Det är för mig en gedigen och underbar känsla.

Idag är jag tacksam för att jag hittade en väg ut ur det helvete som jag levt i .

Jag är tacksam för att jag är en medmänniska som trivs.

och som gärna delar med mig av fröerna som  kan strös framför den ledes arma fötter för att fånga in den där ledan och förändra den till blomstrande glädje och lycka istället.

Lika tacksam är jag över att ha  hamna i ett vilkanutbrott.Det betyder att jag är närvarande och att jag fyller en funktion-även om den just i utbrottet heter typ; jag hatar dej fan mest i hela världen din värdelösa orättvisa skitmorsa.osv osv osv.

Det gör ont.

Förbannat ont att höra.

Att känna.

Men jag tänker inte fly undan och gömma mig i någon skrubb och skämmas och klubba ner mig själv till självömkans bristningsgräns och stoppa huvudet i sanden.

Eller ännu värre.Gömma mig ännu mera.

Som förr.

Nej.Hur märkligt det än låter så ska jag krama skiten ur detta utbrott oxå för att sedan hitta roten till det som verkligen skaver.

-Jag skiter i vad du har att säga,jag bryr mig ändå inte,Det skulle kunna vara ett standardsvar.

Så för att vara på den säkra sidan och inte förvirra mig bort från talamod,klokhet,ilska,upgivenhet ,trots,(ja jag är över 50 och använder det tyvärr ibland…)Bara för att undvika att bli avbruten med;varför säger du så,vad menar du?nu är du orättvis…)bara för att slippa irritera,uppröra,förarga,uttrycka fel,eller bli avbruten och inte komma längre än till punkt.over and out-så skriver jag ner det jag tycker.anser.Står för.

Är emot.

kan tänka mig att prata vidare om.

önskar en förklaring på.

önskar en förklaring på hur en förbättring skulle kunna falla i god smak.

är det en rimlig önskan?

för mig?

för övriga?

Överlag?

vad krävs-

av mig?

oss?

osv osv.

Läs och begrunda i lugn och ro.

Var vänlig och läs inget mellan raderna-för det står ingenting där.

Och läs bara vad det står,inte vad orden kan tänkas ha för känsla eller ordklang(dur eller moll )

bara läs det som står.

Läs det som står skrivet.Läs inte det som du antar att det betyder.

Vad du antar att jag menar.

Vad dina slutsatser säger dig att det står.

Läs bara pappret rakt upp och ner.

Det blir varken bättre eller sämre än så.

Det är helt enkelt bara så det kan göras.

(just nu iallafall.)

avslutningsvis så väljer jag att vara tacksam över ännu en dag i livets direkta anda.

Tacksam att jag vet att ilska kan vara rädsla och mycket mycket mer.

Att hat kan vara ett ord för hela alfabetet på vartenda språk på jorden och betyda det som det faktsikt står,Hat alltså-men också så oändligt mycket mera.

Att bli arg innebär inte att sluta tycka om.

Att bli arg betyder inte att sluta älska.

Att bli arg betyder inte att uteslutas för tid och evighet eller överhuvudtaget.

Att bi arg betyder inte att sluta bry sig

att bli argbetyder att man blir förbaskad helt enkelt.

På vad?

Det är en helt annan sak,med lika många frågor på.

Vill man veta svaret,så frågar man efter det.Eller lyssnar på det.Eller läser det.

Skickar all min kärlek och all min värme och omtänksamhet. Bara att håva in vet ja….