Det är en sådan morgon.Idag igen.
Det upphällda kaffet som blivit kallt såsom morgonen igår och morgonen före den och före den.
Hur länge har det varit så?
Jag vet inte,jag minns inte riktigt.
Jag vill inte veta heller.
Jag har fullt upp med att orka sitta här rakt upp å ner i soffan.
Fullt upp med oljudet från tvn.
Om jag sänker ett hack till så blir det ljudlöst.
Hur fan kan det vara så?
Att så lite ljud kan göra ont på något sätt?
Jag drar upp morgonrocks luvan över huvudet.
För att gömma mig.
Från alla ljud.
Någon skrattar nedanför mitt fönster,det är caféets frukost gäster antagligen.
Jag förstår att de njuter och myser men jag kan ändå inte ens dra på mungiporna.
Jag orkar inte.
Inte idag.
Inte igår.
Inte förra månaden.
Förra året.
Jag blundar och vänder mitt ansikte mot en liten solstrimma.
Min hud knottrar sig.
Jag orkar.
Idag orkar jag .