Hon rusar fram till mig och slänger sina armar runt mig.

Hon är ganska burdus och jag nästan försvinner i hennes famn.

Hon borrar ner sitt ansikte mot min axel och kramar mig hårdare och hårdare.

Jag är paralyserad och kan nästan inte ens andas.

Jag försöker att kränga mig ur hennes famn,men hon släpper inte.

Hon har glömt att just det där är det värsta jag vet.

Att någon vägrar att släppa taget om mig.

Hörru,släpp.

Släpp.

Men va fan,släpp mig för i helvete.

Jag rycker till när jag hör min egen röst-herregud.

Hon släpper inte.

Men hon tittar upp på mig.

Det är första gången någonsin som jag ser henne gråta.

Det är där,i exakt den där stunden som ’lev mitt liv’föds.

Jag brukar kalla henne för en mördar maskin,jag gör det för att det är sån hon är.

Vi har känt varandra hela livet.

Vi har lekt tillsammans.

Vi har gått i samma skola.

Vi har alltid haft ett gott öga till varandra men också hatat och avskytt varandra.

Vi har haft samma langare och vi har samma sjukdom.

Beroendesjukdomen.

När hon nästan kramar ihjäl mig nere i centrum den där gången har jag haft nåden att ha varit nykter & drogfri i 6 år.

Att påminnas om dessa fantastiska 6 åren brukar göra mig stolt.

Men den här gången känner jag bara tacksamhet.

Tack för att jag inte behöver leva det livet.

Jag önskar mig en sak.

Jag önskar att hon också får möjlighet att tillfriskna.

Att hon får leva ett gott liv utan droger.

Utan alkohol.

Utan att få stryk av någon  som är påtänd och svartsjuk .

Jag önskar att hennes barn faktiskt får tillbaka sin mamma.

Jag önskar att hon aldrig mera behöver välja en främmande äcklig famn,att hon aldrig mera behöver betala sina droger med sin trasiga kropp.

-vad har hänt,varför är du ledsen?

Jag torkar bort tårarna med min tröjärm.

Försöker få henne att berätta vad som hänt?

Det hon berättar gör mig så ledsen.

Men också arg.

Och jag står där och känner mig mera maktlös än någonsin.

Hon visar sina blåmärken.

Skärsår.

Hon visar också sina punkterade vener.

-du behöver få hjälp att tvätta rent det där mumlar jag.

Hör du det?

Det är inflammerat ser du väl väser jag.

Jag kommer på mig själv med att vara förbannad.

Hur fan kan hon ställa sig och visa mig det där tänker jag.

Förlåt säger jag högt till henne.Förlåt om jag låter arg.

Det är inte meningen.

Hon tittar på mig och säger att det är lugnt.

Det är okej.

Blir du sugen frågar hon?

Ja,det är klart att jag blir mumlar jag.

Men jag blir ledsen också.

Fan.

Du får inte göra så här mot dig själv säger jag.

Hör du det?

Du måste …jag säger inte färdigt den meningen.

Hon vet redan allting som hon borde göra.

Hon blundar och biter ihop sina käkar.

Som om hon försökte göra sig stark på något sätt.

-han kommer att döda mig säger hon.

Hon tittar på mig och för första gången sedan vi var små så ser jag hennes blåa ögon.

Som om hennes själ kikade fram.

-Han kommer att döda mig.

Hon säger det igen.

Och igen.

Och igen.

Jag försöker att tysta henne.

Jag vet .

Jag vet det tänker jag.

Jag skäms över att jag ibland tänkt att det fan i mig är ett under att han inte slagit ihjäl henne än.

Hon är långtifrån enkel att tas med.

Mördarmaskin är inget påhitt.

Hon är djävulen själv och ingen man egentligen vill bli oense med.

Hon kan ta en käftsmäll .

Hon kan ta två faktiskt utan att blinka.

Jag har aldrig hört att hon har backat för någon eller någonting.

Och det är första gången som jag ser henne gråta.

Det går runt i mitt huvud.

Vad fan ska jag göra,hur kan jag hjälpa henne?

Kan jag ens hjälpa henne överhuvudtaget?

Jag kramar om henne och i tysthet ber jag gud att omsluta den här trasiga själen.

Läk henne tänker jag.

Vakta henne.

Hjälp henne.

När jag tittar upp ser jag honom i ögonvrån och mitt hjärta börjar att banka hårt.

-du,viskar jag…

Han är här vet du det?

Jag kramar om henne det hårdaste jag kan.

Som om jag försökte gömma henne i min famn.

Jag släpper dig inte säger jag.

Hör du det?

Hon är blickstilla.

Hon håller andan och jag känner hur hennes fingrar nästan borrar sig igenom min hoddie.

-vart fan är den där jävla horan skriker han rakt ut.

Jag ser hur en mamma drar till sig sitt barn och drar med sig ungen över till andra sidan trottoaren.

De skyndar förbi.

-ditt vidriga luder gormar han.jag ska fan i mig slå sönder (fittxn) på dig,Du har gjort bort dig för sista jävla gången.

Jag känner honom också.

Hur konstigt det än låter så är han en av dem som jag alltid var trygg med när mitt liv var som värst.

Han har aldrig lyft handen åt mig.

Aldrig utnyttjat mig.

Aldrig lurat mig.

Han var min beskyddare i ur och skur och jag älskar honom för att han alltid fanns där.

Men just nu kan jag inte känna någonting annat än rädsla faktiskt.

Det spelar ingen roll hur bra vänner vi varit,det här handlar om någonting annat.

Det handlar om dem.

Om jag står i vägen så kommer han inte tveka en sekund på att slå undan mig.

Slå undan eller ihjäl det är samma sak.

Mina tankar far runt och jag hinner tänka att det här är fan i mig helt otroligt.

Hur fan kan detta hända mitt på ljusa dagen?

Jag skakar på huvudet åt den tanken.

I den världennär det här helt naturligt.

Det är inte ens någon som rycker på ögonbrynet åt sånt här.

Rätt åt henne tycker någon,hon förtjänar att förnedras typ…

Det är ingen som lägger näsan i blöt eller ställer sig i vägen.

Ingen tar parti förrens fighten är över på något sätt.

Och oavsett hur det slutar så är langaren alltid vinnaren.

Fy fan vilken sjunkig värld.//