Storhelgerna är förbi.

Lämnar minnen av glädje, förväntan, gemenskap och massor av kärlek efter sig.

Spänningar och streesen,som man återigen lovordat och minsann lovat att håla sig borta ifrån,igen….det gick åt skogen naturligtvis.

jag hade nog egentligen inte heller förväntat mig något annat.

Jag känner OSS bra.

bättre än någon faktiskt tror.

jag känner oss.

Jag vet hur var och en fungerar av oss.

Hur vi inte fungerar.

hur vi fungerar tillsamans.

Vad vi reagerar på,vad som stör,vad som upprör,stressar,irriterar och såklart vad som glädjer oss.

Jag har aldrig lagt färdigt ett puzzel i hela mitt liv,jag hittar ingen glädje och ännu mindre ro att sitta och gräva bland tusen bitar som ser i pricip lika ut,fast ändå är så olika som de bara kan bli.

Jag kan stå för att jag hatar puzzel faktiskt.

Att puzzla gör någonting med mig,inuti mig.Kort sagt så blir jag bara arg.Eller om det är frustrerad.och så slutar det med att jag känner mig dum i huvudet,och att jag slarvat bort min tid på just det.

jag hatar det.

Men min familj är ett gigantiskt puzzel.

Och det älskar jag.

Jag älskar alla kantstötta bitarna av oss.

och alla hörnbitar.

Vi är små puzzelbitar,och med tiden förändras vi,och man får helt enkelt lägga om puzzlet igen.

Det älskar jag.

Ibland slutar det med migrän.

en klar överansträngning kanske.?

Jag har aldrig lagt klart ett puzzel i hela mitt liv-det stämmer.

Men detta kommer jag att puzzla med så länge jag lever.

så länge vi finns-så kommer puzzlet att finnas.

tanken slår mig att det är ett gigantiskt ”jobb”.

att varenda dag lägga rätt bitarna så att de passar för dagen.eller bara för den stunden.

vi växer med våra upplevelser,oavsett om de är hemska,vidriga.som de värsta mardrömmarna.

vi växer ändå utav dem-när vi lär oss att hantera dem rätt.

och

vi växer av utmaningar som vi klarar av.

Vi växer varje dag med att överträffa livet,och att vi kan le mot det mörka äckliga dödsdömda mörker av ohälsa,.Att kunna le åt det idag-det är vår största seger.

Att slitas isär som familj,det var det värsta som kunde hända.

att en lillebror ”förlorade” sin syster.

att stora brorsorna fick axla ett ännu större ansvar för att försöka hålla i och hålla ut,att vara en styrka för familjen och för alla iden.

jag lovar utan att överdriva att det var en prövning utan dess like för allihopa som innefattas i den härvan.

för en härva det var det.

En avgrund.

ett mörker och ett jävla slukhål.

med döden flåsandes i nacken,alltid i det läget när man behövde det som minst.

Döden kom till mig i mina drömmar.

Visade mig axplock av det jag upplevt och gått igenom.

frekvenser på ett barn så illa tilltyglat i sitt desperata försök att svärja sig från livet som inte kunde levas längre.

En avskuren hals.

Blodet.

jag tror att jag skrek när det hände.

Och jag skrek när jag vaknade ur min vidriga dröm.

En annan mardröm som vid en period tyvärr var den enda som kom till mig när jag somnade.

Den svarta fågeln som pickade på mitt sovrums fönster.

Pickpickpick.

När den pickade på mitt fönster,kändes det i hela min kropp.

_Du vet vad det är,skynda dig.Du vet vad det är.

Skynda dig.Du vet vad som händer.

i drömmen sprang jag runt och överallt hängde min döda dotter,jag skrek ett skrik som gjorde ont i min själ.

och jag skrek det när jag vaknade.

Jag visste aldrig om hon levde.

Eller var död.

Jag visste att ingen kunde hjälpa mig att få veta.

Jag behövde ofta söka henne själv.

Med en vän.

Eller med en storebror.

När dektektivarbetet gett mig en ledtråd,ett livstecken-så grät jag.

jag grät av lycka.

och jag skickade alltid en tanke till döden.

-du ska aldrig få ta någon av mina ungar ditt äckliga avskum.

gud har lagt frön framför deras fötter.livets frön.

framför dem.

och bakom dem,om de skulle backa,eller vända sig om.

överallt,skulle de vara skyddade.

hon levde.

och jag grät tårar som skulle läka henne,och mig.och trösta oss.

För att låga mig ännu mera som om det ens skulle behövas så slungade mardrömmarna mig tillbaka till tillfället där han tog en av mina-men han fick bara ha honom hos sig en liten stund.Han var död.

Men kunde återupplivas.

Jag minns iva.

jag minns mitt skrik.

Mitt barn.

som låg där.

jag bankade på honom.

och jag strök hans kinder.

höll hans händer som inte kramade tillbaka.

jag skrek rakt ut.

du måste leva.Leva då.

Vakna.

jag ruskade i honom.

och sköterskor kom och höll om mig.

han kommer att klara sig.

Lyssna på oss nu,Han kommer att överleva.

jag minns inget mer.

Hur kom jag hem från iva?

vad gjorde jag?

åt jag något?

vem var hemma med mig?

jag vet inte.

han skulle överleva.Det är allt jag minns.

och han lever.

En tid var vår verklighet allt detta.

självskadebeteenden som eskelerade.

överdoser och upplivningar.

om och om igen.

Men vi klarade det.

Hur vet jag inte egentligen.Men vi gjorde det.

Jag undrar ibland hur?

Hur fan klarade vi allt detta?

hur kunde familjen överleva-som familj?

hur kunde min man och jag hålla fast i relationen?

Det är omöjligt säger en del.

Men vi motbevisade det och kan med leende kliva in vårt 17;år tillsamans.

Det är fan i mig helt otroligt.

Om vi inte hade varit nyktra och drogfria hade detta aldrig varit möjligt.

min familj hade inte funnits.

vi skulle inte ha haft något livspuzzel att lägga kanske?

Men det har vi.

Och ja,jag älskar det.

Så,ja,jag känner oss.

Jag vet våra fallgropar.

Jag vet våra känsligaste punkter.

Jag känner till våra rädslor.

våra hinder.

och jag känner till våra styrkor.

och kärleken.-kärleken i oss,och till varandra-den finns där.

Alltid.

Jag är stolt över oss-

vi är mirakel.

Vi är fantastiska.

Vi är här och nu,och vi lever.

Kan livet bli bättre egentligen?

Nej.

Nej-det kan inte bli bättre eller mera värdefullt än just så här.

Storhelger är påfrestande för oss,mycket pga det vi varit med om-

och pga så mycket mer.

Så anspänningen och stressen finns i oss allihopa,fast på olika sätt.

Nu andas vi ut.

Vi har haft det fantastiskt fint och bra.

Men vi glädjs ännu mera över att det är över nu.

Vi återgår till livet.

dagar som är sig lika.

Några rutiner.

Och en helvetesjävla massa diagnoser huller om buller,att ta hänsyn till,att förhålla sig till,att vägleda i,att förstå sig på,att vara mitt upp i.och att lära sig att förstå.

och sedan att som jag skrev få ihop dagen så att den blir på bästa möjliga sätt,för var och en och för oss som familj.

I dag sov jag länge.

Faktiskt så hade fm redan blivit sen eftermiddag när jag vaknade.

Den yngsta skulle sova hos sin pappa,och vi förberedde det i lugn och ro.

När jag lämnat honom åkte jag till gymmet.

jag hade tänkt att köra det lilla grispasset.

men det blev det stora.

Och efteråt när jag satt i omklädningsrummet funderade jag allvarligt på om det var så här en nära döden upplevelse känns?

Mina ben skakade och mitt hjärta bankade.

Mera än vanligt.

Och jag väntade länge på den där välbehövliga känslan som infinner sig efteråt.

den uteblev och det gjorde mig rädd.

Jag skyndade hem,och jag låg på min säng väntade.

och undrade.

Är nervsystemet och immunförsvaret helt kraschat nu eller vad fan är det som händer?

Det tog över en timme innan kroppen lugnade ner sig.

och jag pallrade mig upp.

upp för att fixa in disken i maskinen bara och sedan duscha.

Sedan bums i säng.

Hade en önskan om att få vakna tidigt i morgon och dricka kaffe på sängen.

Men så hände det något.

Mitt i diskningen kom belöningscentrat på besök.

-Hej.du har gjort ett förbaskat bra jobb.Jag belönar dig med tusen miljoner goa feelings.

(stort tänkte jag,stort att kroppen skickar en sån stor belöning.

mer hann jag inte tänka innan .

innan jag hade hämtat mina air pods och på med bästa musiken.

Jag diskade och jag sjöng .

Snyggt och bra ,tycker jag själv i allafall i den stunden.

Men,Just de-

tonåringarna är ju hemma.

Turturduvorna som snart växer fast inne i deras kärleksnäste-

jag skickade ett sms till dem:

-förlåt om jag stör med oljud.

Säg till om jag stör.

jag hara bara ett sånt flow nu.

i love it.

KÖR PÅ FÖR TUSAN:

de var glada för min skull,men pojkvännen såg lite misstänksam ut när han smög förbi till toa…hahahha.Stackars människa tänkte jag.

Och det samma tänkte nog han.

Jag kan upplysa om att jag sjunger minst lika bra som sinnead o connor,som volbeat och så många fler.

mina bästa artister som sjunger för min själ.

Jag älskar den känslan.

Tröttheten är som bortblåst.

Jag känner mig bara upprymd.

Lycklig.

Full av energi och goa känslor.

faktiskt så är det här jag.

Närmare mig själv än så här kan man inte komma.

Jag tänker njuta av varenda sekund .

Jag kommer att somna lycklig.

Inte bara för att jag belönats rejält av mitt belöningssystem.

Jag kommer att somna lycklig.

För att jag är lycklig.

Jag har tänt mina ljus i kväll.

För dem jag saknar.

Och fortfarande och så länge jag lever till en förövare.

jag ber och tänder ett ljus för honom vaje dag.

Ett ljus som skall ge honom möjligheten att få leva ett friskt liv.

och även för att vi aldrig mer ska mötas.

För honom fanns i mig bara två alternativ.

Och jag valde att söka svar på min fråga om vad jag skulle ta mig till med honom…

jag sökte svaren som till viss del fanns i mig själv.

och jag sökte dem hos gud.

Hos min högre makt.

Jag är tacksam att jag valde rätt.

Så fort mina tankar och känslor skenar i väg med mig,tänder jag ljuset av någonsorts förlåtelse,och av kärek till mig själv.

jag tänder det i tanken,och jag tackar min högre kraft,min allra högsta chef,i alla lägen-för att han är mån om mig.han gav mig alternativ till egen läkning.och för förlåtelsen på något sätt som består i att önska honom allt gott.

Det var svårt i början.

Men det var svårare för mig att leva med tanken på att jag skulle döda honom.

Idag är ljusen kvittot och beviset på att det aldrig någonsin är försent.

och att ge upp är aldrig ett altenativ.

Allting kan bli bra.

En sargad kant,ett ensligt tomrum,och en förvirrad själ-oavsett vad-

så kan det kolsvarta bli ljust.

Tacksam över att vara här just nu.

Det är ingen självlarhet alls.

allting hade kunnat vara så mycket annorlunda.

Vi kunde inte ha funnits.

Men vi finns.

Vi lever.

Mitt familjepuzzel är levande.närvarande.underbart.Vi halkar på bananskal ibland,möter motgångar,hinder,någon slår knut på våra fötter,,ibland släcker någon sin ficklampa,men bara för att spara på batterierna lite.Värre än så är det inte just nu.

inte idag.

Tack för ordet!//J.N