No highway options…

Inga genvägar med andra ord!

Genvägar är ju senvägar inte sant?

Idag vill jag omfamna hela socialtjänsten.

Va?

Är inte socialtjänsten alltid skräcktjänsten?

Sociala medier matar oss med den informationen.

Tv gör det.

Det är svårt att inte bli påverkad av det.

Och om man inte har egen erfarenhet av dem så har man heller inget att luta sig emot,inget att jämnföra med.

På den här resan har jag fått insikt i  lvu vård.Hvb placering.

Sis placering.

Och vägen tillbaka till livet.

Med insatser som verkligen fungerar.

Det fungerar för familjen.

Hela familjen.

Men framför allt så fungerar insatserna för den som verkligen behövde dem.

Japp,det tog långtid innan saker och ting föll på sin rätta plats.

Innan någon faktiskt förstod allvaret.

Innan skyddsnätet valde att prioritera det här barnet.

Det var liksom inte bara en avkomma efter två misslyckade knäsvaga.

Det var en ungdom med ett fullspäckat bagage tyvärr,och de knäsvagas kamp och vädjan om hjälp,hamnade några ggr för ofta ”mellan stolarna”.

Varför?

Vi hade två val som föräldrar.

Att strida och utreda varför,varför finns ingen hjälp att få?

Eller,

Att göra allt i vår makt till vilket pris som helst för att hjälpa barnet.

Vi valde det sista alternativet.

Kanske behövde vi visa vad vi gick för?

Vi visade det i allra högsta grad.

Det betydde sömnlösa nätter,det betyddde att vi turades om att vara detektiver.

Poliser.

Insatsstyrka.

Trygg vuxen.

Närvarande förälder.

Partner.

Familjemedlem.

Det betydde att även vi hamnade mellan stolarna,på Fkassan.

På lönekontoret.

På arbetsplatsen.

Överallt och oavsett vart-så gick vi i spetsen för vår kamp.

Kampen om vårat barn.

Om att få hjälp.

Om man varit samhällets botttenskrap i större delen av sitt liv-så behöver man räkna med att ingenting går eller är enkelt.

Där vanliga dödliga möter lite motstånd,möter bottenskrapet resten.

Som pricken över iet,fast utan positiv klang.

Men vi tvekade aldrig.

Ibland kändes det som om vi stod ensamma mot världen.

Det fanns oändligt med hjälp överallt.

Broschyrer som var fullspäckade med info om vad man kan göra som förälder om ett barn mår dåligt.

Socialtjänstens insatser-vi läste dom.

Men i verkligheten då?

Hur agerar polisen när en ungdom tex rymmer?

Och hur agerar dom inte?

Finns det fallgropar här?

Svarta slukhål som tuggar i sig själva insatsen kanske?

Avdrag på lönen.

Avslag på bidrag.

Ett andrahands hus fullt  svartmögel  och vips en dag även med en källarvåning som plötsligt blev en vattenpöl.

Vattenskada.

-jag behöver hjälp att ordna nytt boende.

Hallå.

?

Lite moment 22.

Att bo kvar betyder hälsorisk.

Att medvetet låta barn framförallt bo i ett sjukt hus betyder att man inte är någon vidare värst bra förälder.

Garanterat hade vi fått smäll på fingrarna och blivit av med vårdnaden.

Samtidigt som jag jobbade extra som polis,psykolog,detektiv,insatsstyrka,behövdes min närvaro och trygghet för andra barn i familjen.

Och plötsligt behövde jag snabbt som fan även hitta ett nytt boende åt oss.

Med kronofogdsskulder är det allt annat än enkelt.

Med ett namn som de flesta känner till så blir det omöjligt.

Tack till mig själv där som vägrade ge upp.

Som fortsatte tro att ingenting är omöjligt och att det aldrig är ett alternativ att ge upp.

Tack till familjen som stod ut i kaos.

Tack till nära riktiga vänner som fanns för i ur och skur.

En känga till övriga som faktiskt lovade att finnas där och göra det de kunde,ni kunde ha gjort massor.

Och vad som helst hade varit bättre än att blunda,vända ryggen till och på något sätt upphöra att existera som vän.

Ni kanske sögs in i det svarta slukhålet?

Jag dömer ingen.

Absolut inte.

Men jag har ändå en åsikt.thats it.

Några få vänner som lovade att finnas där,oavsett hur jävligt det var.

De stod för sina ord.

De fanns där.

Ring närsomhelst,vilken tid på dygnet som helst.

Det gjorde jag.

Jag behöver hjälp.

(Förlåt,väckte jag dig?)

Jag behövde aldrig tvivla på om min vän kunde hjälpa mig/oss.

Det spelade ingen roll vilken tid på dygnet som helvetet bröt ut-och det spelade ingen roll om det var mitt uppe i vännnens familjemiddag,lördagsmys eller manschester united matchen.

Vännen som aldrig blundade.

Som aldrig tvekade.

Som aldrig backade eller upphörde att finnas där.

Herregud,förstår du hur ovärderlig du var och fortfarande är?

Du var livlinan.

Du är också ögonvittne till hur samhället ibland fungerar,eller inte fungerar.

Du är den som fått höra alla samtal till soc,polis,och fått se svart på vitt.

När andra skakade på huvudet åt oss och det vi stred för,när ingen trodde på våra ord,när andra påstod att det visst fanns hjälp att få,att det finns insatser och stöd,att polisen är fantastisk och inte gör skillnad på gamla knarkares ungar än andra barn,Du har fått svart på vitt och du vet att ingenting är påhitt eller lögn.

En riktig vän som inte viker av oavsett.

Du är storslagen och hur kan vi någonsin tacka dig?

När allting lugnat sig i kaoset klippte du navelsträngen.

Du behövde vara ifred.

-krisar det då hör av dig.

Annars så hörs vi nångpng.om hundra år eller senare.

Egentligen så sa du;

-eftersom allting är ”ok”just nu så drar jag mig undan.jag behöver samla ihop mig och återgå till mitt eget liv en stund.

Till ett liv som inte liknade vårat det minsta.

Såklart att du behövde det.

Vi visste att du fanns där ändå.

Utan dig hade vi aldrig fixat det här,jag har sagt det tusentals gånger,och jag hoppas att vi nångpng får möjlighet att finnas för dig om det behövs.

Vi kommer alltid att finnas där.

Vilken tid på dygnet som helst.

Oavsett vad.

Klippt navelsträng eller ej;

Vi finns!

När jag tänker tillbaka på det som var då,så går jag sönder i tusentals små bitar.

Ibland fastnar jag i tankarna som undrar varför.

Varför var det så svårt att få hjälp?

Varför tog det så lång tid?

Varför lyssnade ingen på oss?

Varför.

Varför varför?

Jag vet inte vad den känslan heter ens som jag känner inför allting som var då.

Vad jag däremot vet är att jag med all säkerhet tappar förståndet,bryter ihop och får en väldigt trång tröja (tvångströja)på mig.att bli så ledsen och arg samtidigt är livsfarlig.

Den absolut sämsta kombon.

Jag har snuddat vid den och jag aktar mig noga för att inte göra bort mig.

För att inte tappa förståndet.

För att inte gå sönder på ett sätt och aldrig mera kunna lagas.

Jag tänker tillbaka och sniffar på det ofattbara som var våran verklighet just då.

Katastrof-minst sagt.

Det liknar en tsunami,en jordbävning,en undergång som borde betyda punkt slut.

Någonting som är omöjligt att överleva.

Men vi gjorde det.

Vi överlevde.

När det handlar om att rädda sitt barn-då finns det inga begränsningar plötsligt.

Man glömmer bort att man är människa och man blir utan att man förstår det själv en sorts supermänniska,något omänskligt mänskligt p något sätt.

Man programmerar in överlevnad och autopilot och man skulle fan i mig kunnat hoppa fallskärm utan fallskärm från universums oändlighet och rakt ner i kaoset,i verkligheten och ett helvete-och man dimper ner i allt det där utan fallskärm och utan en skråma på sig.

Man borde inte klara av det.

Men man gör det.

Jag undrar hur många ggr jag anmälde mitt barn försvunnet?

Och jag undrar hur många okända människor som plötsligt blev mina vänner som jag lärde känna på vägen de otaliga ggr jag/vi fick göra polisens jobb?

Hur många timmars gediget detektivjobb utförde jag?/vi?

Vart i helskotta kom kraften ifrån?

Orken?

Möjligheten?

Varför tog det aldrig slut på lösningar,idéer?

En ständig kamp,

Möten.

Hur överlevde vi?

Jag vet inte.

Och jag förstår inte.

Men jag är innerligt tacksam över att vi gjorde det.

Att vi aldrig gav upp.

Det räddade liv.

Det är också allt som är viktigt.

Att det fanns en mening med att aldrig ge upp.

Tanken på att bli hemlös till råga på allt mitt uppe i detta,och att det var dagarna före jul det borde ha ryckt undan fötterna på oss.

Jag sökte alla lediga lägenheter,fritidshus,andrahands villor,radhus,campingstuga,övernsttningsbostäder-allt.

Jag sökte allt från slott till koja.

Några bemödade sig inte ens med att svara.

De gjorde den vanligakreditkontrollen,bakgrundskontroll.

Det räckte för dem och jag klandrar dem icke.

Jag förstår dem.

Samtidigt som jag faktiskt tycker att någon av dem allihopa borde ha kunnat se mellan fingrarna,de hade kunnat varit medmänskliga?

Hyresbolagen i kommunen sa blankt nej till att hjälpa.

De hänvisade till socialtjänsten.

Och socialtjänsten menade att jag skulle lösa situationen själv

Några privata blockerade mig,så att jag inte ens kunde göra en ansökan,inte kontakta dem ens.

En annan kunde tänka sig att hyra ut på prov,med 6 månaders depositions avg,och om någon kunde stå på kontraktet…

Det förutsatte att det skulle godkännas på högre nivå också.vilket det aldrig gjorde.då det blev nej.

Nej.vi kan inte hjälpa dig.

Du får inte hyra någonting av oss.

Någon var villig att hyra ut om socialtjänsten kunde stå på kontraktet,SK treparrtskontrakt.

Det blev avslag och ytterligare ett nej.

Mardröm är bara förnamnet.

Medans livet slets sönder och rasade samman som ett korthus så eskalerade vår kamp.

Alkohol,droger,utsatthet,suicidförsök,rymningar som innebar längre och längre tids spårlöst försvunnet barn och inte ett enda jävla skyddsnät eller hjälp från samhället…

Tiden var knapp.och det blev bara värre och värre.

Mera drastiskt.

Mera våldsamt.

Mera utsatt.

Mera närmare döden.

”Gud prövar sina främsta soldater hårdast”.jag vet vad det betyder.

Jag förstår innebörden av den där ramsan.

Min familj vet det också.

Mina barn vet.

Hjälp,stöd och massor av insatser hånade oss.

De var bara skrivna ord och fanns inte ens i verkligheten.

Det borde vara omöjligt att överleva något sånt här.

Men vi gjorde det.

Vi överlevde  allihopa.

Och vi hade tappat tron på samhället för länge länge sedan.

Vi hade avverkat hundratals möten på soc kontoret och vi hade lämnat byggnaden med lovord och stöd.och vi visste att vi gick därifrån med en illusion.

Vi hade blivit informerade om att det fanns insatser.

En kontaktperson till barnet.

Ett nytt möte.

Underskrift.

Insatsen påbörjad.

Man skulle leta efter en lämplig.

Det råkade ramla mellan stolarna och det tog tyvärr nästan 3 år,innan insatsen blev verklighet.

Fast då var barnet placerat på ett SIS hem.

Så insatsen var inte användbar.

Vi fick någonting som inte kunde användas…)

Efter många suicidala försök och ännu mera katastrofer undrade vi hur det var möjligt att vi fortfarande inte fick någon hjälp?

Forts kommer….//

/ J . N