Jag stryker försiktigt bort håret från hans panna.

han blundar.

psst,somnade du viskar jag?

-mmmm .

-pratar du i sömnen nu då?

-jaa viskar han tillbaka.

och så ler han.

ett sånt där leende som smälter isberg.

och mammahjärtat.

jag kittlar honom på halsen och vi brister ut i skratt båda två.

-Din lilla lurifax,du sov ju inte,Jag killar honom ännu mera.

vi busar och plötsligt tar han min hand.

-mamma,snälla mamma…kan vi åka och hämta henne.

snälla.

han tittar på mig med och håller hårt i min hand.

Snälla mamma,vi hämtar henne nu.

Jag kramar honom och jag önskar mig bara en enda sak.

Att den här mardrömmen tar slut.

att allt blir bra igen.

Jag vet inte hur länge till vi orkar.

Jag stelnar till och förbannar mig själv över det där sista.

klart att vi orkar för fan.

att ge upp är inget alternativ.

Om inte vi är starka-hur ska hon orka vara stark då?

om vi faller ihop och går sönder-

hur ska hon kunna bli hel då?

just så där var våran tillvaro för nästan ett år sedan.

en mardröm som pågick alldeles för länge.

-jag hatar henne.mumlar han och gråter hejdlöst.

han försöker att snärja sig från min famn men jag släpper honom inte.

jag kramar om honom utan att han ska känna sig fasthållen.

-tänk om hon är lessen nu,vem tröstar henne då?

-tänk om nån är elak mot henne mamma…

jag vaggar oss litegrand precis som om det skulle hjälpa.

jag viskar att det är okej.

Det är okej att vara ledsen.

Och arg.

det är okej…

Mitt hjärta bankar och mina tankar skenar.

Mina tårar blöter ner hans hår och när han känner att jag också gråter stelnar han till.

-mamma,gråter du?

-mmmm.jag saknar henne precis som du gör.Och jag längtar nog snart ihjäl mig.

-Det är okej mamma tröstar han.Det är okej att vara ledsen,det sa du ju till mig.

jag vet det.

Jag vet att det är okej.

-jag visste inte att mammor kunde gråta så här mycket säger han.

Han kramar mig.

-det är inget farligt att gråta,Tvärtom så är det bra att gråta,att våga vara sann med det man känner säger jag,eller hur?

Han nickar.

-Du…Ska vi gå till utkiksberget?

jag tror att vi behöver det både du och jag.

Egentligen är det för sent,men vi behöver det.

Mer än någonsin faktiskt.

Vi skyndar oss och vi håller varandra i handen hela vägen.

Vi klättrar upp och vi håller undan grenar åt varandra.

Där uppe står våran bänk och väntar.

-Vi är nästan lika högt upp som molnen,.

han tittar upp på himlen.

och hans tårar rinner igen.

och så gör han det.

Han ställer sig upp på bänken och ropar hennes namn.

-hoppas att du här det här,jag hatar dig och jag längtar efter dig.fattar du det ropar han…

Varför har du gjort så här mot mig?

är jag en dålig lillebror?

iså fall är du en dålig storasyster.

Förlåt för att jag är arg-men vet du hur det känns att längta så här mycket?

ingenting är kul utan dig.

jag vill att du ska komma hem…

Jag ställer mig också upp på bänken brevid honom.

-Förlåt för att vi är arga…Egentligen är vi inte arga,men vi saknar dig så mycket och vi har varit så oroliga för dig.

Ibland vet vi inte vad vi ska ta oss till bara…

Vi älskar dig mest i hela världen,alltid och i evighet.

Vi tänker på dig och vi längtar,hela dagarna och på nätterna drömmer vi t.o.m om dig.

där står vi på bänken båda två.Högst upp på vårat alldeles egna utkiksberg och vi vrålar av oss allting som skaver i oss.

Vi skriker av oss oro och ilskan,som egentligen bara är maktlöshet och rädsla.

Vi tittar på varandra och så nickar vi.

-VI ÄLSKAR DIIIIIIIIIIG!

Vi torkar våra tårar och så skickar vi all kärlek till molen,

Kära moln och hela jävla himmlen ropar han,Leverera det här till världens bästa storasyster nu.

och glöm inte att säga att vi är stolta över henne.

-exakt stämmer jag i,hälsa henne att vi är jäkligt stolta över henne och att vi väntar och längtar så det står härliga till.

-Ska vi tävla nerför mamma?

Den som förlorar bjussar på en glass va?

-Ditt glassmonster säger jag och gör mig redo för tävlingen nerför.

Innan det bär av nedför så gör jag en slängpuss i luften.

och så tackar jag gud för att han vaktar henne åt mig.

Åt oss.

Och jag ber honom att omsluta henne med all vår kärlek.

Det kommer att göra henne stark.

och när hon är tillräckligt stark,så kommer hon att komma hem.

Hem till oss.

och mardrömmen tar slut för oss allihopa.

Då ska vi leva livet igen.

tillsamans.!

Den gången och säkert tusen ggr före det.

Utkiksberget blev våran räddning på något sätt.

Där skrek vi ut våran längtan efter henne,våran oro och ibland ilskan.

och så avslutade vi alltid med att skicka all våran kärlek och styrka till henne.

När vi tävlade nerför var vi fortfarande ledsna-men inte alls på samma sätt.

Vi var ärliga med våra känslor,oavsett hurdana de var,och det känndes befriande.

Jag tror vi växte av det och vi blev starkare både han och jag.

Det hjälpte oss att stå ut på något sätt.

När jag tänker tillbaka på det här idag så förstår jag inte hur vi egentligen stod ut då.

Hur orkade vi?

Jag ler.

och jag fylls av den där stoltheten som inte kan beskrivas med ord.Det finns inga ord som är så stora och kärleksfulla.

En stolthet som bara känns i hela själen.

Jag beundrar oss allihopa.Lilla underbara familjen trassel.

Vi gav aldrig upp,det var aldrig ens ett alternativ.

Och se på oss allihopa idag.

Vi är tillsamans igen och vi lever.

Vi lever i allra högsta grad.

och våra liv är ingen mardröm längre.

Vi överlevde och idag är vi starka som oxar banne mig.

Förra veckan fick vi ett underbart besked.

lvu vården kommer att upphöra nu.

Familje insatser kommer att fortsätta,förutsatt att vi själva vill och behöver dem.

Skyddsnätet kommer att finnas kvar.

Från nattsvart mörker till det ljusaste ljus-Tack min underbara dotter för att du aldrig gav upp.

Du kämpade så länge i motvind och mörker och du vägrade att ge upp.

Jag beundrar dig från topp till tå,och jag lovar dig att vi ska fira ditt mål och din frihet så det står härliga till.

Min fina familj-jag älskar oss så mycket.

Vi föddes inte med några silverskedar i munnen någon av oss,och ibland har våra liv inte alltid varit enkla eller lätthanterliga.-men vi är starkare än någonsin och vi älskar att leva,så är det.

Livsnjutare på heltid.

Tacksam är det där lilla enkla ordet som faktiskt rymmer allting.

från mörker till ljus-

från mörkrets bojor till fullkomlig frihet på alla sätt och vis.

Livet och framtiden-se upp för här kommer vi!

(och icke att förglömma…Ge aldrig upp.

Allting ordnar sig.

Jag älskar livet, för häri finns vi!!!

/ J.N