En fredag som tar en oanad och hemsk vändning.Våran hund är sjuk och ett viktigt beslut måste fattas.Det har funnits med i tankarna en tid tillbaka-men när man står inför det så känns det ändå som en chock.minst sagt.

Tack till famijens vän som kör oss in till vetrinären och lilla vovens sista vila…

Hon somnar in lugnt och skönt,tillsamans med oss inrullad i hennes (och min)favorit morgonrock.

Begravs även i den.

Jag är där men långt ifrån närvarande.

Sorgen och den enorma saknaden är hemsk och obeskrivlig.

Jag vet inte om jag har fattat det riktigt ännu ens…

Kommer på att jag måste skynda hem för att släppa ut henne…Det har hänt några ggr.

När jag är ute på promenad så känns det som att hon är med mig.

Jag går till affären och först tillplatsen där jag brukade sätta henne att vänta på mig…

jag lyfter täcket varje kväll för att släppa in henne till sin favvo plats…

jag saknar henne oerhört.

Hela familjen saknar henne.

Vi minns hennes tokiga uptåg och alla våra mysiga stunder med kärlek.

Vi hjälps åt att trösta varandra när sorg och saknad blir mer eller mindre ohanterlig.

….