Ett efterlängtat brev kom idag.

Det har låtit sig dröja.

Nästan 2 år faktiskt.

Och en kö tid på ca 6 mån före det.

Det är en lång väntan.

Alldeles för lång.

Det är ju inte så att barnet stannar i växten och utvecklingen bara för att man väntar på brevet som äntligen informerar om att väntetiden är slut.

Det är dax nu.

Det börjar den 7 jan.

Utredningen alltså.

Men som sagt.

Ju längre väntetid desto längre lidande för den som väntar och behöver stöd och hjälp.

Tidiga tonår där hormoner av alla möjliga och omöjliga sorter dansar rave dance all night long,alternativt försöker prata utan att låta som En skadeskjuten äppelkaka i stället för att vackert vibrerande Adams äpple.

Och hos tjejerna,ja herregud…

Man kan tro att de är ogräs ju.

Iallafall så växer de som det.

Och hormonerna mitt upp i allt växande,ja det ska man inte prata högt om.

Då biter man sig själv i svansen,blickar som kan döda och man man förvånas gruvligt över hur en sådan vacker skapelse kan skrämma livet ur en med en enda blick typ?

Man får gåshud för mindre ju.

När det inte försöker döda med iskalla blickar så kan de överraska med en spontankram och ett leende.

Öh what’s happening????man undrar det i absoluta tystnad.

Man backar.

Går igenom den senaste dagen för att upptäcka om man gjort något fel,sagt något galet,varit för pinsam,varit to much eller too little…

Man är livrädd och samtidigt överlycklig.

Man tror att den bästa tiden är över också till råga på allt.

Men omg…

Detta är bara början.

Början på något som får hormonella vulkanutbrott att verka fjuttiga.

Som får moppe muschar att se pråpra ut(trots att de faktiskt enbart är lite pinsamma.dlesa,spretiga och lätt försvinner när ansiktet torkas försiktigt i en mjuk handduk…

Man pustar ut och tror att nu kommer allt att bli lugnt.

Man släpper garden och tror på fullo att allting kan bara bli bättre nu.

Patetiskt.

Det är nu det börjar.

Svårigheter som skymtats tidigare exploderar och blir synligare och märkbarare än ever.

Kraven växer från skolan.

Och skolan menar att föräldrarna är ena lata jävlar som inte kört ungarna att pallra sig i väg till skolan oavsett vad.

I ur och skur och oavsett hur tunga deras skor är.

Hur villrådiga och trassliga de än är.

Gå till skolan punkt fucking slut.

Varför?

Vad gör skolan med ungdomen som inte görs hemma?

Du tänkte säga ;utbildar dem eller hur?

Jag vill påstå att skolan inte gör det som hemmet gör.

Skolan fångar inte upp någon .

De läser  inte av dem.

De tillrättavisar.

Skämmer ut dem med dubbelvikvögg.

Ännu större öronkåpor.

Längst bak.

Eller ensam i rummet Brevid.

På en sittkudde.

Med fotroller som lätt massage.

-sätt igång med uppgiften nu.

Alla andra är snart klara.

Och du har inte ens börjat än….

Kom igen nu.

Annars blir det inget godkänt betyg/omdöme.

Prestera.

Prestera ännu mera.

Skit samma hur du mår yngling.

Alla har det jobbigt,inte bara du så kom igen nu.

-du klarade inte förra provet.

Och inte provet före det heller.

Du klarar ingenting.

Du får underkänt.

Skolplikt.

Jo visst är det bra .

För den som är fit for fight.

Tänk dig själv att åka till ett nytt jobb.

Du kan ingenting och hur mycket du än läser instruktionen så fastnar det inte.

Du börjar om igen.

Löser sakta.

Försöker förstå.

Dina nya kollegor fnittrar åt dig.

Dom kallar dig för Dumbo.

För att hörselkåporna påminner om stora elefantöron.

Och för att du är lite dum i huvudet uppenbarligen.

De rediga är ju redan klara.

Idiot.du kan bara misslyckas va?

Tack för idag slut för idag…

Går hem.

För trött för att äta mellis.

För uppvarvade för att kunna sitta stilla på stolen vid matbordet.

Här sitter man stilla och äter punkt slut.

Har du problem med det så gå.

Gå till ditt rum nu genast.

Den unga förvisas bort från matbordet,straffades för att div diagnoser inte böjt på nacken åt dig än och ingen har lärt dig.

Ingen har informerat dig på ditt sätt.

Ett sätt som fungerar på dig .

Men nope.

Du är misslyckad och får det slängt i ansiktet igen.

Nu finns det ytterligare  en känsla att bearbeta. Eller vad bearbeta?

Hur gör man det utan att veta vad det egentliga problemet är,,,?

Högläsning…oj hur lätt är det när varenda bokstav hoppar studsmatta i boken?

Skolan gör inte alls det de bör.

För de kan inte.

De kan inte lösa av varenda elev i klassen *200 elever till.

De kan inte fånga upp alla,de kan inte motivera och inte heller engagera.

De pekar på uppgifterna att göra.

Snabbt ska det gå också.

Och nej,de hinner inte stå kvar hos varje elev för att starta dem.

Så många personal finns inte.m

Ändå är allt detta föräldrarnas fel.

Om de hade varit bättre,mera intresserade,mera kompetenta mera och bättre på allt så hade det varit till hjälp -men det hade inte löst det verkliga problemet.

Inte ens snuddat vid det.

Skäll och förmaningar till vildingen.

Gud vilken jobbig unge.

Fattar ju ingenting heller.

Misslyckade lilla ungen.

Den värdelösa.

Iväg till skolan nu för fan.

Det är för fan skolplikt ju.

Man föser ut sitt eget barn genom ytterdörren.

Man vinkar och önskar dem den bästa skoldagen.

(Obs,tänkt efter noga innan det uttalas.kan vara helt fel läge o sluta i katastrof,minst sagt.)

Så marsch i väg nu med dig.

Prestera idag.

Please.

Du måste klara det och det och det med.

Osv osv.

Alla ser när vildingen beter sig fel.

Är för jobbigt.

Uppvarvat.

Saknar konsetvönstänk och för planetingsförmågor.

Som att sätta i gong med sin uppg tex.

I skolan syns de och fan vad störande de är.Det går ju inte ens att undervisa dem.

Sitt av lektionstiden .skit samma.,du kan aldrig lyckas ändå.

På eftermiddagen frågar man utcditt barn.

Hur gick det idag?

Hur mår du?

Har allt varit okej i skolan?

Har du åfått gjälp?

Några anpassningar?

Varma kramar och inga störande ljud.

Ingen press på prestera nu för fan.

Dra ditt strå till stacken,hjälp till för guds skull-sånt hörs inte i dumbos hem.

Snarare tvärtom.

En smoothie.

Lite energi.

Var den du är.

Ingen är bättre på det än just du själv.

Vila dig en stund.

Sparka av dig känslan att vara helt kaputt.

Värdelös.

Dumbo den misslyckade jobbiga skit ungen.lat också till råga på allt.

Nej.

Sånt sögs eller tänks inte i såna hem.

Bara dess motsatser.

Efter lite vila o energi vaknar adhd till liv ordentligt.

Tacka fsn för det.

Prova själv att hålla dig för skratt en hel arbetsdag-och då på ett arbete för alla är komiker och försöker muntra  upp dig.

Inte ens ett leende,och inte så mycket som ett knyst eller anstiftan till att du är på väg att gå en skratt attack.

Eller ett spring i benen.

Favorit sysselsättningen går Enkelt in på start.

Mindre favoriter går bor.de sållas bort innan de blivit påtänkta eller presenterade ens.Säg mig.Varför ska barnet tvingas till detta,?I i synnerlighet när det inte ger någonting annat än ännu mera skolå gest?När avgrunden bara blir djupare.När fallet blir högre och hårdare?Varför utsätter vi barnen för detta?Eller varför skulle en frisk och sund förälder ens överväga att göra det?Speciellt då inte ens lärarnaHar förmågor att lära ut någonting?Moment 22.Man kan dra det i evigheter.Eller tills den dag då. Barnet får nog.Till dagen då barnet exploderar.För det kommer att explodera.Ingen som upplevt detta vet eller förstår att tvång,pekpinnar och hot om misslyckade intetsägande insatser/prestationer hjälper alla.Snarare tvärtom.Skolplikt?Ja visst.Bestraffning?Kränkning?Hotfulla lärare som inte skräds för att haspla ur dig;Sorry.Du är underkänd.Misslyckad och dum i huvudet.Du är uppkäftig som inte lyder genast.Osv osv.

Skolan gör inte vad de kan för barnet.

Och de utbildar dem inte ens.

De förvarar den i 7 timm /dag för att pränta in i dem att de är värdelösa.misdlyckade och minsann inte når ett enda mål överhuvudtaget.

Betyg;hahaha,nix.

Omdöme?

Underkänt såklart.

Skolan gör inte sitt jobb.

Deras jobb är att lära.

Att stötta.

Att sprida intresse,inte en luftburen dödsfälla.

De ska vara utbildade pedagoger.

Tränade för stormar.

För olikheter.

För små människor med stor ångest.

För barn med dyselexi.

De har titeln pedagog.

Men vad fan gör en sådan idag?

Inte något pedagogiskt i allafall.

Hur vi vet det?

Det vet vi varje gång vi möter vårt barns blicknär han/hon öppnar ytterdörren och 

Vi ser skräck.

Ångest.

Ledsamhet.

Spår av tårar som gråtits i smyg.

Röda märken efter tuffa grabbar som delat ut smockor och kroksben.

Vi vet allting därför att vi varenda dag behöver lyfta upp vårt barn igen så att det tror en gnutta på sig själva.

På att de kan lyckas.

Med rätt hjälp.

Skolplikt är lika illavarslande som heroin missbruk.

En dag blir det för mycket.

För mycket heroin och en överdos som leder till döden.

Eller en skoldag och nya misdmycksnden so. Leder till hopplöshet.

Meningslöshet och ropet på hjälp hörs inte ens när dumbos öron slocknar och när värdelöshet befrias av fri för alltid från skolan,pekpinnar,icke godkänt,fel fel fel…

En dag ger Dumbo upp.

Skolplikt är tortyr.

Man agar ihjäl barnet utan att ens behöva bära hand på det.

Det självdör.

Vissnar och torkar ihop.

Faller av och till marken.

(Det är olagligt att inte låta barn gå till skolan.

Men det är tydligt lagligt för föräldrar att medvetet skicka sitt barn på koncentrationsläger som skolan verkar vara idag?

Plågas och trycks ner, eller gasas ihjäl-vad är skillnaden?!!

/ J.N