Vaknar med att solens strålar letar sig in i mitt rum, häftigt.

Kroppen känns inte bra, det är något som inte är bra, men som inte vill bryta ut.

Sambon tog med vargen på en promenad, är så tacksam.

Men bara att det slutat blåst, och att solen skiner, gör allt så mycket lättare.

Rutinerna är gjorda, har lovat mig själv, vad som än händer, ingen alkohol eller andra droger!!!

En sak som jag plus många andra med problemet med alkoholen, ska tänka på, är solens inverkan på oss, hur det kan stöka till i skallen, romantiken med samspelet mellan ölen och solen, är lika med romantik.

Romantiskt sett ser jag solen, som en tuff motståndare, bara för att jag har arbetat in i minnet, solen och en kall öl, är helt rätt.

Tittar jag bara på uteserveringarna, så är det öl på bordet, man njuter i solen.

Just det här känns som en jävla tung förlust, en saknad av stora mått.

Men samtidigt vet jag ju, filmen slutar ju som alltid, rakt ner i träsket.

Frågan är då, varför romantiserar min hjärna, ölen och solen??

Nu är det ju snudd på våren, solen och ölen, fågelsång.

Sedan är det varma sommar kvällar, med kall öl, fågelsång.

Faran finns där hela tiden, i alla fall för mig.

Men jag har hellre sol än regn och blåst!!!!

Gör jag mitt arbete, inte förskönar alkoholen, utan ser den som den är, farligt för mig, då funkar det.

Kram!!