jag lovade henne att alltid minnas med glädje.

med ett leende,och gärna med solfniss.ett ord som hon hittade på själv.Ett litet ord som har kommit att betyda så oerhört mycket.

jag vet inte hur många ggr det där solfnisset har hjälpt,men det är många.Väldigt många.

I mörka stunder har det sipprat fram ett litet solfniss…och hur osmakligt det än har varit där och då,så har ett leende kikat fram.

det har hjälpt och räddat,det har varit ett litet ljus i ett vedervärdigt mörker.

Idag vaknar jag med ett solfniss på mina läppar.

Det gör ingenting att min rygg skriker rakt ut,Ett solfniss kan ibland vara till och med en ruskigt bra medicin.

jag har ingenting att klaga på egentligen.Jag har kravlat mig upp ur sängen.Kaffet var laddat och bara att trycka på,Vardagslyx i all sin lilla glans…

Jag älskar sol och värme-och denna morgon möts jag återigen av snö.ännu mera snö.och kyla såklart.jag är ganska säker på att kliver jag ut så kommer en kall snöflinga leta sig in under kragen rakt i nacken på kalla fläcken där….gahhhhhhh.det händer ju jämt och det går inte att värja sig ifrån.

lite ironiskt ändå.

att det man avskyr ändå tvingar sig på.

försöker att gilla läget,men där går jag bet.

Om jag vill kan jag sitta här inne i värmen,inrullad i mitt varma duntäcke och sörpla på mitt godmorgonkaffe.

ett tänt ljus som i dag får lov att symbolisera många människor.

både onda och goda.

och livet självt.,

Valet är mitt att förvalta denna dagen.

jag kan gnälla mig trött över lite både om jag vill.

jag behöver inte ”leta”efter saker att våndas över eller för.

de finns där.

men jag behöver inte belysa dem mer än absolut nödvändigt.

det är ju inte så att de försvinner om jag inte lägger all min energi på dem….

och det är heller inte så att det blir mindre påtagligt jobbigt  eller förmildrande heller om jag nu väljer att haka upp mig på det idag.

det enda som händer är då att jag slösar bort en dag på elände,men utan mening och förbättring.

jag behöver inte fundera så länge på hur jag vill och hur jag tänker förvalta den här dagen.

för mig är det här en stor dag.

en viktig dag.

precis som den igår.och den för den och före den och så vidare.

men nu är jag här.

Idag.

det är det viktigaste dagen.

Jag tog mitt livs viktigaste beslut med ett solfniss idag.

jag vill tro på min känsla att min mor var med mig på något sätt.

så har det känts en längre tid.

som om att hon vill säga mig något?

det jobbiga med henne var alltid att hon aldrig gav sig när hon visste att hon hade rätt.

hon gav sig aldrig-men hon ändrade taktik för att nå sitt mål-och där vann hon oslagbart.

vad det än gällde-så stod man där paff och saknade ord.

tagen på bar gärning känslan.

fast det var oftast det bästa som kunde hända eftersom hon alltid hade en plan.

en kärleksfull plan.

och att bli tagen på baris av henne-det var inte pga av att man hade gjort något dumt.

det kunde lika ofta ske pga att man varit trotsig,enveten,egen och lite trög.lite för trög för sitt eget bästa på något sätt.

hon ville inte ”slå en på fingrarna” och håna att ha där ser du jag hade rätt unge…nej nej.

hon ville inte ha rätt.

hon ville att livet skulle vara fyllt av kärlek,skoj och en jävla massa solfniss.

hon var en soldat som stred för kärlek.

allt som hon älskade.

mig.

min bror.

sin make.

sina barnbarn.

sitt liv.

hon levde sitt liv genom oss när hon levde.

och nu när hon är borta så lever hon kvar ändå.Genom oss.

i oss.

Och för oss.

Det låter nog knasigt-men vem har sagt att det inte får vara kärleksfullt knasigt i livet?

Det underlättar mitt liv.

det berikar mitt liv.

min mammas och min sista stund på lassarettet var fin.

jag låg hos henne i den trånga sjukhussängen.

bara en av oss i familjen fick vara med henne och min far beslutade genast att du jennie….jag vet att hon vill ha dig där.

jag var tveksam först om jag gjorde rätt,jag ville såklart vara med henne varenda sekund,men min bror då?och du då pappa?

Du jennie.

han var bestämd.

inte för att han själv ville smita undan.

och min bror höll med honom.

vi vill att du är med henne.

det är den finaste utmärkelsen jag fått från min familj.

att få vara med våran mor och älska fru när hon vandrar vidare till evigheten och frihet i frid.

så jag låg där brevid henne och jag viskade små sagor/episoder av solfniss som vi haft med henne.

jag viskade till henne hur viktig ch hur fin hon alltid varit för oss.

hur stolta vi alltid varit över henne.

hur mycket av hennes godhet som finns i oss-och som vi sprider vidare.

När hon inte orkade svara så  tryckte hon bara min hand.

jag torkade våra tårar.

och jag strök på hennes mun när hon log.

strök hennes långa silverfärgade hår.

jag höll om hennes knotiga lilla kropp och älskade henne så mycket jag bara kunde.

jag frågade om hon var rädd?

inte nu när du är här jennie.

inte när du är här lilla nyckelpiga.

hon grät.

tryckte min hand.

och blundade.

-lev livet jennie.

du är en stor människa.

jag skojade med henne och sa att jag faktiskt gått ner två storlekar i kläder.

hon skrattade och sa tyst med dig unge.

du är stor i ditt hjärta.

//det är många år sedan.

men ändå är den stunden med mig varje dag.

Jag vet att hon var stolt över att jag var nykter och drogfri sedan en tid tillbaka.

idag  firar jag med solfniss 6 år och 4 månader nykter och drogfri tid.

En fantastisk tid.

jag saknar henne bara så mycket.

men jag försöker att föra hennes goda anda vidare.

att aldrig ge upp.

att älska livet hur det än är-för häri finns vi.

jag tycker det är fint.

det betyder mycket och det gör mycket att tänka så.

tack för ordet,mvh ett lyckligt Solfniss.