I dag skriver vi 1:a oktober, det är höst på riktigt, slutet på den här månaden, ställer vi om klockan till vinter tid, mörkrets tid.

Frågan är, tar vi vara på livet på rätt sätt, eller slarvar vi bort dom åren, som vi verkligen orkar med, att resa runt, ta hand om familjen mm??

Ser jag till mig själv, så har jag slarvat bort, större av mitt liv, på allt som egentligen bara var skit.

Ta det här med att leka tränare, som ett exempel.

När jag kom till någon klubb, så förstod jag, när kontraktet skulle skrivas, så var jag inte den man ville ha, men tränaren före hade bränt all deg, så jag som den goda fen, visste man, Pålle gör inte det här för pengarna, så han duger.

Jag tycker idag, att jag kastade bort en 30 år, som så kallad tränare, jag borde aldrig gått in i det här facket i livet.

Många arbetar som galningar, drar in otroligt med deg, visar det på ett sätt, som kan kallas skryt, överlägsenhet.

Man arbetar så att även en person som jag, med mina ögon kan se, den personen mår inte bra.

Allt jobb, alla försummelser, så bestämmer man sig, när kontot är så stort, så kommer personen fram till, jag slutar när 60 strecket nås.

Men då kommer detaljer in i livet, som aldrig har planlagt för, CANCER!!!!

Får aldrig nytta av sitt hårda arbete, men hur ska man veta?????

Många gör tvärtom, dricker för mycket, får problem med alkoholen och droger.

Det här är väll, att kasta bort livet, är min tanke i alla fall!!

En av mina bästa vänner, gick bort i Cancer, tidigare i år, en stor tung förlust för mig personligen!!!

Jag tror han tog till vara på sitt liv, var en fantastisk pappa, reste mycket, kollade på idrott, gillade vara ute i det fria, lufsa i skogen, levde vad jag vet i alla fall, ett bra liv, med sin familj!

Men inte ens det, stoppade Cancern, han fick aldrig möta den riktiga friheten, pensionen, Han fick inte uppleva, något som jag tror, skulle ha passat honom, att bli farfar!!!!!!!

Men det är lätt att sitta i efterhand, leka klok gubbe, men det är det sista jag är.

Skulle jag få leva om mitt liv, skulle jag med all säkerhet göra, samma jävla misstag igen, det är jag nästan 100%säker på!!

Det liv som passar mig bäst just nu, är att få ta den dagen som jag får ta del av, på mitt sätt.

Sedan vet jag inte, hur det kommer se ut i fortsättningen, en dag i taget, gäller ju för mig, men som jag nu förstår livet, är det en smal lina, som pappa gick på i 95 år, där mamma ramlade av sin lina, när hon var 40 år.

När jag ramlar av linan, står skrivet i stjärnorna, det räcker för mig!!!