Ibland blir det där eviga puzzlandet så himla bra och en avslutning på en dag utan konflikter,utan osämja,utan oro skam och skuld.
En dag som vi allihopa borde lägga på minnet och alltid minnas,Vad gjorde vi för att lyckas så väl?
Vad krävde det utav var och en av oss?
Hur kom det sig att vi allihopa faktiskt kunde få till en helt makalöst ljuvlig dag?
Det var som att puzzlet på något sätt lade sig själv?
Grilla hamburgare på en sandstrand med solnedgången som sällskap.
Wow.
Det är en egendomlig och ljuvlig känsla.
Det är frihet i allra högsta grad.
Det var kärlek och det enkla livet.
En burgare med ett stänk av sand någonstans.
Grillost.
Festisar.
Morgonrock och handdukar till den badsugna.
Grillmästaren som tog sitt uppdrag på fullaste allvar och njöt av det.
Eldvaktaren som ogärna står stilla-stod där och njöt och ansvarade.
Vi bidrog allihopa .
Utan oss hade det inte varit möjligt.
Enkelt eller hur?
Men verkligheten brukar annars inte vara så enkel.
Det kan komma gnäll och tjafs emellan.
Och stöket om vem som ska göra vad.
Och vem som fått det bästa uppdraget.
Vem som inte….
Och vem som……
Bla bla bla.
Jag antar att det känns igen.
Vi gjorde det enkelt för oss.
I ett sånt där moment när man kan få fram viktiga saker-utan att det märks att man pratar allvar-i ett sånt förde vi pratet till myror.
Att de alltid hjälps åt.
Inte för att någon av dem kan mer eller mindre.
Det är oviktigt vilka egenskaper de har eller saknar.
Det enda som räknas när de jobbar är att de utför sitt arbete och uppdrag med precisision,med proffesion,med häpnad och till vilket pris som helst.
De blir trampade på.men slutar ändå inte .
De försöker ändå utföra sina sysslor med samma prestanda.
Inga värderingar i hur den framför jobbar eller ej.
Man sköter sitt och utgår ifrån att de som är både före och efter gör det samma.
Men,om en enstaka myra vill vinna,bära mest,jobba bäst,gå först i ledet,bära bara det godaste och lättaste eller det tyngsta helt själv om det ser bättre ut-oavsett så kommer den utstickaren att sätta kroksben för alla de andra.
Syftet blir ändrat.
Ordning blir kaos.
Drottningen blir rasande och myrstacken faller samman.
Tänk vad viktig en enda liten myra i mängden ändå är….
Jag antar att myrsnacket och budskapet gick fram.
Det verkar så !
Så där var vi 4 arbetsmyror på en egen sandstrand som jobbade och slet för våran gemensamma skull.
Vi skrattade mycket mellan tuggorna.
Spelade lite basket och fotboll.
Inget som myror gör i allmänhet,men i går uppenbarligen.
Den med minst bollsinne fick mest beröm,goda råd och lyckades prestera tre mål i rad,.
Den annars ointresserade stegade in i ledet och bjöd på ett gott skratt ,dåliga skott,och utan boll vinst-men kunde sedan återgå till den ljumma stranden med ett leende.
Nöjd och belåten eftersom det är så känslan blir när man GÖR TILLSAMANS.
Då lyckas man alltid.
Har man en svamp expert med sig så passar det bra att avsluta kvällen med ett röj i skogen.
Men det är ju kolsvart?
Tänk om….
Ssss.lita på mig nu bara.
Jag leder oss till svsmparna och sedan tillbaka.
Helskinnade.
Med händerna fulla av gula vackra kantareller.
Lovat är lovat,och så blev det.
Mörkrädd…
Vad finns det att vara rädd för?
Vilddjur?
Demoner,spöken och vad?
Ett ypperligt tillfälle att hålla en liten hand och en liten större när vi fick höra våran ledare berätta.
Om hur rädslan till slut lämnat honom.
Hur liten och rädd han var som liten pojk.
Hur han fick lära sig att bli stor.
Mörkret blev min bästa vän.
Där kunde ingen se mig.
Ingen kunde sparka efter mig.
Eller slå mig.
Ingen avbröt mitt i en mening,det här var en hänförd stund där en familj växte.
Att dela med sig och samtidigt vara ett föredöme-det är ingen lätt uppgift.
Men igår gjordes det med bravur!
Kvistar knäcktes och ändå smög vi i mörkret.
Vi behövde inte vara rädda för någonting.
Vad som än händer så kommer vi att hjälpas åt.
Vi var trygga.
Och i goda händer.
Vi hade varandra och vi hade glömt bort hur mörkrädda vi varit fram tills nu.
//j