Det är stort för mig att sitta så här med en fyrbent bästa vän.
Min bästa väns allt.
En hund som jag har mycket speciella band till,men som faktiskt hörde hemma hos min vän.
Jag är lyckligt lottad som får låna honom då och då.
Under promenaden blir många tankar äntligen färdigtänkta.
Det känns som om jag går och lämnar av mig en blytung skamrock efter mig.
Jag är expert på att göra små små saker till stora omöjliga problem.
Och så bygger det bo i mitt huvud och slår knut på min själ.
Att andas blir tungt.
Att tänka -omöjligt.
Att reda ut gör det bara värre.
Och så vidare och så vidare.
Och så plötsligt lossnar allting,som nu.
Befriande.
Förlösande och härligt är det.
Fåglar,måsar och en lång promenix i samklang med den svarta herren Brevid mig.
Han får mig att känna mig fullkomligt säker.
Jag vet att ingen skulle komma på tanken att tex klubba ner mig och råna mig.
Ingen skulle ens ta ett steg emot mig.
Jag har ingenting att frukta .
Och detsamma gäller honom.
Ingen skulle ens vilja tänka tanken på konsekvenser om så mycket som ett enda hårstrå kröktes på denna jycke.
Den här voven vet att jag älskar honom.
Och att jag älskar att vi hittade hans rätta plats,hos sin för alltid Husse.
Tack för lånet idag!
Och tack för att du finns!
För mig.
Min familj.
För din egen familj och för den här underbaringen.
Våra liv hade sett mycket annorlunda ut utan dig.
Japp.jag vet att jag är anledningen till mardrömmar och magsår,och för att du får höra och bära en del av mina egna bördor och gnäll…
(Jag köper omaprazol åt dig )))
Eller så vänder jag på steken,och reder ut problemen istället???
Ja så får det nog bli.
Eller rättare sagt;
Så gör jag.
Det är planen och jag jag har den utstakad i sinnet redan.
Ingenting skall göras i ilska.
Ingenting skall göras för att bevisa någonting för någon.
Jag gör det för att jag kan helt enkelt.
För min egen skull.
Och min familjs.
Och mina vänners.
Inte med livet som insats på något sätt.
Men för livet.
I dag sparkar jag av mig både strumpor och skor och visar framfötterna så det skriker om det!
Äntligen.
Tacksam är bara förnamnet .
Ett gediget ihållande grovjobb,fotarbete väntar nu.
Jag ser fram emot det.
(Gud prövar sina främsta soldater hårdast och ja jag ingår numera i topp eliten.
Utan att säga eller ens känna ett uns av harm eller skuld.
Jag är prövad.
Minst sagt.
Blod.svett och tårar och en sjuhelvetes livserfarenhet är belöningen.
Och så livet förståss.
För hur det än är så är det absolut ingen självklarhet att jag lever,med tanke på hur jag levt.
Det finns en mening och ett syfte med att jag är här,just exakt här där jag är nu.
Med motgångar och krokanten.
Med prövningar utan dess like.
Utdömd att misslyckas och slå näsan i backen?
Jo.det finns nog de som bara väntar och väntar på att det ska ske.
Det kommer inte att ske.
Aldrig någonsin.
Jag reser på mig.
Tillräckligt högt för att kunna ta emot mig om jag blir fälld,eller snubblar.
Jag är perfekt men långtifrån felfri.
Jag är levande.
Tack.//j.n
