Hur kan du sova så länge egentligen?

Är du säker på att du inte är deprimerad?

Sover du inte på nätterna?

Hur mår du egentligen…

Är du lycklig?

När skrattade du senast?

Brukar du gråta?

Har du gått i väggen?

Varför blandar du ihop orden så ofta?

Vad menar du med att det bara blir ’svart’ibland?

Vart fan har ditt lokalsinne tagit vägen?

Alla dessa frågor,på gott och ont.

Med tiden lär man sig att sortera ut dem som frågar av spydighet,och de som frågar av omtanke.

De spydiga får naturligtvis bita i det sura äpplet.

De omtänksamma får dessvärre inte alltid svar,men de får alltid en förklaring till uteblivet svar.

Jag har tyvärr inte alla svaren.

Ibland talar kroppen ett främmande språk.

Det fanns en tid när vi alltid var osams kroppen och jag.

Men vi har på något märkligt sätt ändå lyckats att förstå oss på varandra.

Vi har gett Hatkärlek ett ansikte.

Ibland gör jag något oförutsett som gör mig levande och glad.

Och kroppen svarar med att slå bakut.

Ungefär som att den skriker:

-vad fan gör du??!

Nu är det fucking war din jävel.

Ett vansinnigt smärt/nervsystem som löper amok.

Känslan av tusen nålar i hela kroppen.

Kyla som gör ont,att röra sig gör ont.

Att vara helt stilla gör ont.

Kläder som skaver som taggtråd mot huden.

De varma duschstrålarna som känns som piskrapp mot huden.

Det gör ont.

Och jag hatar det.

Jag hatar att vara en ynkrygg.

Jag hatar ordet aj.,det gör ont.

Jag fattar det inte.

Jag är egentligen tålig.

Jag tänker på den gången som en man slog av min handled med ett basebollträ.

Jag sa ingenting.

Inte ett enda ord.

Jag stängde bara av.

Fortsatte med det jag gjorde.

Jag visade ingenting-för jag kände ingenting.

Och nu-

Nu kan jag inte ens stö mot huden utan att jag nästan svimmar för att det gör så jävla ont…

Ibland tänker jag att just det där är anledningen till hur jag är idag.

Att jag stängt av så mycket och under så många många år.

Och nu har typ droppen runnit över på något sätt.

Det går inte att stänga av längre.

Inte hålla inne.

Nej.jag är inte deprimerad.

Jag är inte trött på livet.

Jag är lite tröttare kanske för att jag ligger i fejd med kroppens alla märkliga påhitt.

Vet du egentligen hur mycket energi det går åt för att vara i en ständigt värkande kropp?

Jag vill absolut inte skryta men jag tror faktiskt inte att vem som helst skulle klara av det.

Förmodligen skulle gemene man kollapsa.

Är du inte orolig för vad som händer med dig och din kropp?

Jodå,ibland smyger sig den tanken på-men jag vägrar att ge den något utrymme.

Om jag börjar att oroa mig för det(också)så är jag säker på att jag missar det viktiga och väsentliga i det som händer.

Jag har ett oerhört kontrollbehov,så det alternativet går bort direkt med andra ord.

Jag är som Autobahn.

Det går undan i mig.

Ibland slirar  det lite och såklart blir det lite svårt att hänga med-men jag har lyckats undvika krasch boom Bang hittills och tänker fortsätta med det.

Om du störs av att jag blandar ihop orden ibland-så kan jag väl bara beklaga.

Men det är ganska löjligt ifall du tar mera illa vid dig än jag själv gör.

Sköt dig själv och skit  i mig kanske blir ett barnsligt men ändå ärligt svar från mig.

Om du inte fattar att jag menar allvar när jag säger att det faktiskt gör ont,då kommer du inte att se röken av mig.

Jag tänker inte utsätta mig för din dåraktighet när du tvivlar på om jag skojar eller menar allvar med att en klen beröring faktiskt gör ont och att du prompt måste testa om och om igen.

Vink vink,hej då idiot.

Om jag sover tillräckligt många timmar om natten?

Vi kan testa din sömn.

När du sover som godast så kör jag över dig några gånger med en betongkross.

Och det gör jag varje gång du somnar.

Och detta gör vi i en vecka.

Sen frågar jag dig om du verkligen inte borde byta säng?

Kanske behöver du någon sömntablett?

Du ser förskräcklig ut,hur mår du egentligen?

Är du deppig eller?

Har du sovit gott denna veckan?

Flera frågor på min sömn?

Nej.

Jag tänkte väl det!

Herregud,hur orkar du?

Hur länge står du ut?

Varför opereras du inte?

Öh.

Kanske för att själva operationen säkert skulle gå jättebra.

Men att gå in i en kropp vars system löper amok-det är nog det sämsta möjliga.

Och du…

Jag orkar.

Jag står mer än gärna ut.

Jag älskar livet så enkelt är det.

Allting kommer att ordna sig.

Om inte nu så senare.

//j