Lita inte på den.

Och inte på den.

Absolut inte på den.

Och inte heller på den…

Lita inte på henne.

Om och om igen.

Med all respekt så accepterar jag misstron.

Och jag kan till viss del förstå.

Jag ser inte ner på någon annan för att de ser ner på mig.

De har sin fulla rätt att misstro och jag tänker inte försöka överbevisa någonting,och inte heller till eller inför någon.

Däremot så fortsätter jag att vara som jag är.

Tack och lov.

Hade tänkt att skriva ett litet inlägg om en helt annan sak.

Om sånt som händer fast oftast i skymundan.

Det är en känslig punkt som ingen riktigt vill ta på eller ta tag i.

Hur är alkohol policyn på arbetsplatser?

Håller vi ”drickarna” om ryggen för att vi inte vet vad vi ska göra?

För att vi inte vet hur vi ska prata öppet om något som är tabu ?

Vad vet chefen om sina anställdas dryckesvanor?

Vad vet chefen om den som kör arbetsbilen verkligen är ex nykter?

Blåsbar i en kontroll?

Hur många dricker under lediga helgen och andra lediga dagar -och kör arbetsbilen dagen efter?

På med alkolås i bilarna.

Provtagningar?

Just det,det är ju kränkande.

Vad är det egentligen som är kränkande egentligen?

Är det kränkande att bli ombedd att lämna prov?

Eller är det kränkande att bli påkommen kanske?

Någon höjer på ögonbrynen nu och tänker;

Nä men nu är den opålitliga personen visst lite sur?

Eller oj här harmas det högt?

Nej.

Nix.

Inget av det.

Att människor inte litar på mig har föga lite,faktiskt inte ens någonting med saken att göra.

Det är en sak för sig 

Och att anse att arbetsplatser och definitivt de som kör bil är nyktra och drogfria en helt annan sak.

Vad skulle du göra eller säga om du misstänkte att någon inte är ”körbar”?

Skulle du ta upp den diskussionen trots att det skulle skapa en väldigt spänd och obehaglig stämning?

Faktum är att om du vet och känner till att det förekommer,då är du banne mig också medskyldig om det inträffar en olycka.

Hursomhelst.

En fredag som löper på som vanligt,trötta skolungdomar som har kämpat på bra hela veckan och gärna tar det lugnt.

Kanske finns viljan att göra något skoj.

Men orken/ energin finns kanske inte.

Rastlöshet 

Trötthet

Lite tristess,och tankar som

-va fasen det är ju äntligen helg,vi måste göra något kul ju.

Vi måste passa på nu.

Eller så kan man vända på det och kanske tänka;

Mitt barn har kämpat hela veckan.

Hur kan jag som förälder vara behjälplig att skapa lugn och ro för mitt barn/ ungdom?

Återhämtning?

Ladda batterierna och inte släppa in varken krav på 

”Måste göra saker”som tyvärr för med sig både skuld och skam känslor över att egentligen inte orka…

Att stötta sina barn gäller inte enbart när de ska göra något.

Det gäller även när de vill men inte orkar.Eller hur?

Att vara tydlig och uppriktig  i familjen är ju A och O.

Utan kommunikation som är just sådan så kan man lika gärna prata med blommorna i fönstret.

Det låter lätt när man läser detta.

De flesta föräldrar strävar naturligtvis efter detta mottot och utan att vilja skuldbelägga eller sprätta någon på näsan så verkar det uppenbarligen svårt?

Nästan omöjligt.

Och ja,det är svårt.

Att förklara återhämtning för en ungdom är som att prata arabiska med dem.

De förstår men ändå inte.

Att försöka dämpa tempot på någon med uttalad adhd tex,kan vara svårare än att springa i fatt världens snabbaste djur.

Men det går.

(Inte att springa i fart turbo djuret)

Att dämpa adhd och varva ner krävs en del.

Man behöver själv förstå vad och varför.

Man behöver insikt i hur kroppen,och diagnosen fungerar.

Hur de samspelar.

O h framförallt hur de inte gör det.

Många som sliter i skolan har dålig självkänsla.

De tror inte så mycket om sig själva.

För att de ofta får höra ;

Lugna ner dig.

Varva ner.

Jobba på.

Koncentrera dig nu.

Oftast är det sakerna som är svåraste utmaningarna som de tjatas om mest såklart.

Och det som är tyngst för den drabbade att bära.

Att börja rabbla upp bra saker att göra för att må bättre osv brukar inte leda till det där efterlängtade  målet som föräldern har.

Ibland kan det faktiskt visa sig vara mycket mera värdefullt och behjälpligt att skippa ”extralektionerns ”och istället  ’visa’ med handling.

Visa dem hur du gör för att relaxa.

Bjud med dem in i avkopplingen.

Chilla tillsammans.

Var kravlös.

Kärleksfull och närvarande.

J . N